Fr. Fogelqvists predikan fjärde Söndagen efter påsk

Parakletens uppgift i kyrkan 

Herren Jesus Kristus förkunnar en ny närvaro för den helige Ande bland människorna. I Johannesevangeliet kallas Anden för “Parakleten”, ett grekiskt ord som kan öfversätts med “Försvararen”, eller också “Hjälparen”, “Förepråkaren” eller “Tröstaren”. Den förste och egentlige Parakleten är Jesus, på jorden och på Guds tron. I sitt första bref skrifver aposteln Johannes: “om någon syndar, så hafva vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, den Rättfärdige” (2:1). Men efter Jesu bortgång tager den helige Ande öfver hjälpen till lärjungarna; han är den andre Parakleten. Parakleten står i en mycket nära relation till Jesus, den upphöjde Jesus. Parakleten kan bara komma efter det att Jesus har dött; det vill säga: hans ankomst är bunden till Jesu död, uppståndelse och upphöjelse. Jesu mänskliga natur måste först förvandlas, eftersom Anden flödar från den. Först då kan Parakleten sändas. Endast från hans förhärligade natur kan Jesus, så att säga, frigöra den helige Ande. 

Propositio  

Parakleten har två hufvuduppgifter. Den ena är hans relation till lärjungarna, där han är “Hjälpare” och “Försvarare” Den andra uppgiften har med hans relation till världen att göra, som är en motsatsrelation. Där får relationen karaktär af åklagare och domare. Jag begränsar mig idag till att tala om den första uppgiften, den helige Andes relation till lärjungarna och kyrkan.  Apostlarna togo ju emot den helige Ande på Pingstdagen. Från och med då är den helige Ande med dem och förblir hos dem. Kyrkan är en Andens skapelse. Hennes verksamhet är inte bara mänsklig; den upprätthålls och vägleds af Anden. Vi veta alla att saker i kyrkan äro mänskliga, ibland alltför mänskliga, men inte bara det. Guds Ande är verksam i kyrkan. Naturligtvis verkar han inte naturligt som regn eller solsken: han kräfver öppna hjärtan för hans inflytande och hans impulser. Andens verksamhet förutsätter också verksamheten i Guds folks mänskliga organ – det vill säga, reflektion, vilja, tro, lydnad, men också insikt och mod.  Kyrkans herdar stiftar lagar och förvaltningsorgan, handlingar som skola ske under den helige Andes inflytande, åkallan och hjälp. Vi hoppas att herdarnas anrop motsvara Guds vilja och den helige Andes mål - vi hoppas det! Men vi äro fjärran ifrån att tro att alla biskopars uttalanden och handlingar äro inspirerade af den helige Ande. Andra krafter konkurrerar med Anden: okunnighet, tanklöshet, äregirighet, feghet, anpassning, inställsamhet. Allt detta kan påverka herdarnas beslut och åtaganden. Parakletens arbete utesluter inte fel och förvirring inom kyrkan.  

Just nu pågår i kyrkan en så kallad “synodal process”, bakom hvilken döljer sig ett revolutionärt arbete att radikalt förändra kyrkans själfförståelse i enlighet med samtida ideologier som förnekar mycket af det som kyrkan alltid har trott och praktiserat. Mänskligt beteende sätts vid sidan om Skriften och Traditionen som en källa till teologisk kunskap. Inse vi hvad som händer här? Inte normerna skola bestämma beteendet utan beteendet skall prägla normerna. Vi veta förstås hvilka syften man har. Man gör enkätundersökningar och ser att majoriteten afmänniskorna inte hålla med om kyrkans sexualmoral; alltså bort med kyrkans sexualmoral. Detta ligger bakom flera biskopars uttalanden. Det är oförlåtliga förvillelser. Aposteln Paulus manar församlingen i Efesus: “bedröfvenicke Guds helige Ande, hvilken I hafven undfått såsom ett insegel för förlossningens dag” (4:30). Hörde ni det, ni revolutionära biskopar i Västerlandet? Bedröfva inte den helige Ande! Den Ande som erbjuder stöd - inget tvifvelom det – men bara till dem som äro öppna för det, dem som lyssna på honom. Det kräfs en stark tro för att inte gå vilse. Man kan och kanske måste vara orolig, men en sak får man aldrig göra: förlora tron på Andens lif och kraft. Anden är och förblir i kyrkan; hon är hans skapelse, han kan inte lämna henne. Anden verkar på ett särskildt sätt som kyrkans lärare. Jesus hade fortfarande myket att säga sina lärjungar, men de voro ännu inte i stånd att bära det; de voro ännu inte redo för det. Därför blir det Parakletens uppgift att leda lärjungarna till den fulla och fullständiga sanningen. Evangelierna nämner upprepade gånger att lärjungarna inte förstodo Jesu ord och först efter hans himmelsfärd förstodo de hvad han menade. “Parakleten talar inte af sig själf”, säger Jesus, “utan förkunnar bara det han hör från Gud” (Joh 16:13). Det vill säga, Parakleten kommer inte att gifva en ny uppenbarelse som öfverträffar eller rentaf motsäger Jesu förkunnelse, utan istället förblir Jesu ord lefvande i kyrkans andeinspirerade förkunnelse. I kyrkans andeinspirerade förkunnelse fortsätter Jesu ord att lefva och verka, men det förstås alltid djupare, utvecklas rikare och anpassas till hvarje situations kraf. Parakleten är aktiv i kyrkans vittnesbörd och undervisning. Han regerar i biskoparnas och påfvens läroämbete men också i de troendes själar. Andens bistånd utesluter inte fel och afvikelser från den sunda läran. Detta bistånd hindrar inte individers och hela nationers affall från den sanna tron. Vårt eget land är ett exempel på detta, där hela landet officiellt lämnade den katolska tron. Gud tillät det att ske. Men en sak är säker: sanningen kommer aldrig att vara oigenkännlig i kyrkan. Alltid kommer det att vara möjligt i kyrkan att felfritt låta sig undervisas om Guds vilja. Aldrig kommer Parakleten att tillåta att hela kyrkan sjunker ned i villfarelse; aldrig skall han låta det inträffa att en af kyrkan fastställd dogm afskaffas eller återkallas. Den helige Ande leder kyrkan in i sanningens fullhet.  

Peroratio  

Kära vänner! De kristna äro andliga människor, de äga Anden. Han bor i deras hjärtan som i ett tempel. De lefva i den helige Ande, de låta sig drifvas och ledas af den helige Ande. Ju mer intimt de äro förbundna med den helige Ande, desto mer kommer de att uträtta för Guds sak. Därför gäller det för oss att bedja. Låt oss dagligen bedja till den helige Ande, låt oss åkalla Parakleten, låt oss anropa Försvararen och Hjälparen. En bön af John Henry Newman lyder: “Led milda ljus, i dunkel, dimfylld värld. Led du mig fram. Mörk natten är, långt från mitt hem min färd. Led du mig fram. Styr du min fot. Min fjärran framtids stig jag vill ej se, ett steg är nog för mig.” Amen.