Fr. Fogelqvists predikan, Kristi Himmelsfärdsdag, 14: Maj
Kristus har stigit upp till himmelen, oss till godo
Låt oss förflytta oss i anden till Olivberget vid Jerusalem, och där i tanken deltaga i vår Frälsares ärorika himmelsfärd. Låt oss tillbedja honom, som inte steg upp till himlen som Elia i en eldvagn utan han steg upp själf i sin egen kraft, och åtföljdes af det gamla förbundets rättfärdiga, hvilka han hade befriadt ur deras fängelse. Låt oss hylla honom som togs emot af hela den himmelska härskaran som tillbedja och lofva honom. Jesus Kristus steg upp till himlen genom samma princip som hade gjort att han steg ned från den. Han steg ned från himlen af kärlek till oss, och han steg också upp af kärlek. Han ville stiga upp, för det första, för att öppna himlens portar; för det andra, för att bereda plats åt oss där; och för det tredje, för att därifrån öfverhölja oss med välsignelser. Låt oss se litet närmare på dessa tre syften med Vår Herres himmelsfärd.
Propositio
1. Först steg han alltså upp till himlen för att öppna himlens portar åt oss. Ända till himmelsfärden hade himlens portar varit stängda för alla Adans barn, och hvarken Abels oskuld, eller Abrahams tro, eller Moses nitälskan, eller profeternas och patriarkernas helighet hade förmått öppna ingången till den. Alla hade efter döden varit förvisade till Limbo, utan att äga någon annan tröst än hoppet. Men idag, o hvilken glädjedag!, idag åstadkommer Jesus att de kunna lämna sitt fängelse och tager dem med sig till himlen; han öppnar himlens portar för dem och är den förste som går in i kraft af Blodets förtjänster som han utgöt. På det sättet har den gamla lagens sinnebilder fullbordats. Den hemlighetsfulla helgedomen finns inte längre, som förblef stängd hela året, utom en enda dag då öfversteprästen gick in i det allraheligaste med blod som han bar fram. Jesus Kristus, den ende sanne öfversteprästen, har denna dag ingått, inte den helgedom som gjorts med händer, som gjorts af människohänder och som bara var en sinnebild för den sanna helgedomen, utan han har ingått i själfva himlen, den sanna helgedomen där Gud bor. Han har gått in dit, inte med andras blod, utan med sitt eget blod. Han rifvit itu och tagit bort förhänget som dolde det allraheligaste för folket och symboliserade himlens portar, som fram till dess voro stängda för människan på grund af synden. O Jesus, tusenfaldt älskvärd, det är så du idag öppnar himlen åt oss. Vi ha inget annat att göra än att bara träda in i den. Hvilken tacksamhet äro vi icke skyldiga dig.
2. Men inte nog med detta! Som en god fader som letar efter en passande boning åt sin son, så säger du själf till oss: “Jag går bort för att bereda eder rum” (Joh 14:2). Det är det andra syftet med Kristi himmelsfärd. Närmare bestämdt, säger han: Jag vill att du skall vara där jag är, och att min tron skall vara din (Joh 17:24; Upp 3:21). Ja, i Uppenbarelseboken säger han: “Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron” (Upp 3:21). O tillbedjansvärde Frälsare! Du gör oss alltför stor ära. Skall jag verkligen få sitta på din egen tron?! Min natur som i sig är så fattig och eländig skall bli upptagen till himlen, till och med högre än änglarna, ända upp till Guds tron! Hvilken underbar plats har du inte gått bort för att förbereda åt oss och hur dyrbar är inte din himmelsfärd för mig! Hur ökar den inte min beundran, min tacksamhet och min kärlek!
Peroratio
Inte ens detta är allt! Till slut ha vi ett tredje syfte med Kristi himmelsfärd. Från den högsta himlen välsignar du oss, så säger Lukas evangelium: “Han lyfte upp sina händer och välsignade dem” (Luk 23:50). Dessa handlingar är en prästs handlingar, till exempel Aron, om hvilken det heter i Gamla Testamentet: “Aron sträckte ut sina händer öfver folket och välsignade det” (Lev 9:22). Jesu prästerliga välsignelse öfver sina trogna är att bedja om Guds nåd och kraft för dem. Den välsignelsen fortsätter genom århundradena. O älskade välsignelse, som hjälper vår svaghet att stiga upp till dig, så att vi hädanefter kunna lefva endast för himlen (HV 1:3). Amen.