Fr. Fogelqvists predikan femte söndagen efter påsk

Att vända sig mot Herren 

Jag hörde en gång en församlingsbo som efter att ha sett sin kyrkoherde fira den traditionella latinska mässan för första gången, sade till honom efteråt: “Fader, du vände ryggen åt mig!” På det svarade prästen: det handlar inte om dig, Pelle”. Denna lilla incident illustrerar en viktig poäng. Klagomålet, att prästen “vänder ryggen åt folket” i den traditionella mässan är ett uttryck för den moderna mentaliteten, där “folket”, snarare än Gud befinner sig i mässans centrum. Det är också en djup missuppfattning om hvad det är som egentligen händer: prästen vänder inte ryggen åt församlingen, utan istället vända präst och folk sina ansikten åt samma håll, tillsammans.  

Propositio 

Det har under lång tid varit en del af den kristna traditionen, att rikta blicken mot öster under bönen. Att se mot öster, innebär att man är vänd mot den uppgående solen. Detta kan tolkas på två sätt, först, som ett tecken på den uppståndne Kristus och sålunda också på Faderns makt och den helige Andes verkan. För det andra, är den uppgående solen ett tecken på hoppet om Kristi återkomst.  Prästen, som har samma riktning som de troende, när han står vid altaret, leder Guds folk på deras väg till att möta Herren som skall återkomma. Denna rörelse i riktning mot Herren, som är historiens uppgående sol, har funnit sitt konstnärliga uttryck i många kyrkor under det första årtusendet där krucifixet hänger längst fram eller också en afbildning af den förhärligade Kristus, som markerar slutet på församlingens jordiska pilgrimsfärd. Människorna påminns om att deras firande af sakramentet är en delaktighet i den himmelska liturgin och ett löfte om framtida härlighet i närvaro af den lefvande Guden. Allt hindrar gemenskapen från att slutas inom sig själf, och öppnar den istället mot helgonens samfund i den himmelska staden, som förutses i Hebréerbrefvet:  “Ni ha kommit till Sions berg och den lefvande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och stå inför mångtusende änglar, en festförsamling afalla förstfödda som ha sitt namn i himlen; ni stå inför Gud, allas domare, inför andarna af de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren af ett nytt förbund och det renande blod som talar starkare än Abel” (12:22-24). I kontrast till detta ha vi Novus ordo, den nya mässan, med prästen som står bakom altaret, vänd mot församlingen, och uttrycker så symboliken af en sluten cirkel. Detta firande versus populum, alltså vänd mot folket, tenderar att minska Eukaristins öfverjordiska dimension till den grad att den skapar föreställningen af ett slutet sällskap, som har dialog med sig själf. De nya liturgiska förändringarna ha ledt till en betoning på människor som upplefva gemenskapens glädje, men detta i sin tur gifver intrycket att ingenting extraordinärt händer. Det har alltså skett en utbredd afsakralisering och sekularisering af liturgin, som leder till en horisontalisering af det kristna lifvet. Att fira mässan versus populum visar knappast att liturgin är öppen för de ting som är äro därofvan och för den kommande världen.  Också för förståelsen af liturgin som ett offer som bärs fram åt Gud är ett viktigt att prästen och församlingen har samma riktning. Den person som förrättar offret, alltså prästen, betraktar den som tager emot offret; han står alltså framför altaret i det att han står ad Dominum, alltså: vänd mot Herren. 

Peroratio  

Kära vänner! Pastorala erfarenheter under de senaste decennierna visa att förståelsen af mässan som både Kristi offer och kyrkans offer har minskadt afsevärdt, om inte rent af tynadt bort bland de troende. Vi skola nu inte skylla allt detta på utbredandet af firandet versus populum, att detta skulle vara den enda orsaken till denna beklagansvärda utveckling. Men tillsammans med betonandet af måltidsaspekten i Eukaristien har prästens placering vänd mot folket, i hög grad bidragit till misslyckandet att proklamera Eukaristin som ett synligt offer. Människans natur kräfverju synlighet. Eukaristins karaktär af offer måste därför finna ett adekvat uttryck i den faktiska riten. Inte ens den bästa katekes kan kompensera förnedgången i katolikers förstående af mässan, om det liturgiska firandet sänder ut tecken på motsatsen. Amen.