3:e Söndagen i November
(Matteus xiii:31-35)
(Följande tolkningar är kyrkofädernas)
"Vad är det som här kallas himmelriket, vilket liknas vid ett senapskorn? Den helige Hilarius ser på senapskornet som Kristus själv:
Herren liknade sig själv vid ett senapskorn” säger han, ”det skarpaste och minsta av alla frön, vars kraft och verkan väcks till liv genom lidanden och prövningar. När detta korn hade såtts på åkern – det vill säga när Kristus greps av folket och överlämnades till döden – begravdes det i hans kropp, likt ett frö i jorden. Därefter växte det sig större än någon annan växt och överträffade profeternas härlighet. Ty profeternas förkunnelse var, likt en enkel ört, avsedd för det sjuka Israel; men nu vilar himlens fåglar i grenarna på det träd som har vuxit upp högt från marken. Dessa fåglar är Apostlarna, som genom Kristi kraft har brett ut sig över världen; till dem flyr hedningarna i hopp om liv, och när de piskas av stormvindar – det vill säga av djävulens ande och pustar – finner de vila i trädets grenar.
Man kan fråga: hur kan Kristus kallas för himmelriket, då Han själv inte är riket, utan himlens Konung? Svaret är: Liksom konungen i viss mening är huvudet i riket, så är riket i sin tur som en kropp i förhållande till konungen – som till sitt huvud. Därför representerar konungen hela riket och dess gemenskap.
Skriften tillskriver sådant som hör till kyrkan åt Kristus, och vice versa.
En annan tolkning är att himmelriket och senapskornet förstås som kyrkan, särskilt den tidiga kyrkan, eller tro, eller Evangeliet och dess lära. Kristus liknade riket först vid utsädet, sedan vid senapskornet, därefter vid en surdeg, en skatt, en dyrbar pärla, och vid ett nät som kastas i havet.
Med dessa liknelser vill Kristus visa på den Evangeliska förkunnelsens enorma kraft, fruktbarhet och utbredning – hur den tog sin början hos Kristus, utifrån en mycket blygsam start, och genom ett fåtal Apostlar spred sig över hela världen! Himlens fåglar bor nu i dess grenar – det vill säga människor framstående i helighet, kunskap och insikt.
St. Augustinus säger: ”En gren är Petrus, en gren är Paulus, en gren är den salige Laurentius… Dessa grenar är Frälsarens alla apostlar och martyrer; om någon håller sig fast vid dem, kommer hon inte att dränkas av tidens vågor. I stället, skyddad i de heligas skugga, slipper hon undan helvetets brinnande eld och förblir trygg under djävulens attacker.
En annan liknelse är surdegen. En liten klump surdeg gör så att hela degen jäser. På samma sätt har Evangeliet – genom ett fåtal Apostlar som övervann stor vedermöda – omvänt hela världen. Omvändelse gör var och ens hjärta moget och fullkomligt: brinnande av kärlek till Gud lyfter det hjärtat från det jordiska till det himmelska".
De första som trodde på Kristus och följde Honom var Jungfrun Maria och den helige Josef.
Tron på Kristus, på Kyrkan och på Den Allra Heligaste Treenigheten, tron på helgonen och änglarna, på Sakramenten och på doktrinerna spreds snabbt och med kraft i hela Europa.
Den katolska tron bevisas vara sann genom de tidiga kristnas orubbliga tro och moraliskt rena liv. När kristna män, kvinnor och barn fördes till martyrdöden för att de frimodigt bekände sin tro på Jesus Kristus, drog dem sig inte tillbaka trots värsta tortyrmetoder.
Omvändelse är både omedelbar och successiv: vi måste alltid låta oss mer och mer omvändas och evangeliseras av Herren så att vi växer i vänskap med Honom. Hans liv blir vårt liv. Jesus låter våra liv bära frukt för Hans Rike. Också vi blir till en ”gren”, en ”surdeg” när vi deltar i Jesu Kristi Sakramentala liv – ett liv som är närvarande och dolt i Mysteriet.
I epistel läsningen, taget ur Thessaloniki brevet, talar Paulus om hur han, efter att ha evangeliserat i Thessaloniki, nu kan glädja sig i deras omvändelse! Evangeliet kom med en inre kraft, den fortsatte efter att Paulus hade gett sig av.
Till skillnad från kyrkan i vår tid ansåg Paulus och hans medarbetare att det var viktigt att omvända människor. Det var ett arbete, ja, en trosgärning som uppstod ur deras kärlek till Kristus för deras medmänniskor. Paulus hade sann omsorg för sina åhörare och läsare och berättade därför sanningen för dem, rättade till deras fel och ledde dem ut ur deras förvirring.
Paulus skriver i Korintierbrevet:
"Jag överlämnade åt er det jag först tog emot...".
Kan vi säga att det är samma tro som idag överlämnas till oss?