21 Söndagen efter Pingst, St. Lucæ Evangelistæ

(Lukas x:1-9) Vi förstår från Jesu ord idag, att om det inte finns någon som tar emot Kristi lärjungar när de anländer till en by eller stad, – är det värre för den staden eller byn - än det var för Sodom. 

I takt med teknologins, "frihetens", likgiltighetens och den suddiga ekumenikens raska framfart finns det idag städer och byar som inte är välbehagliga inför Gud. Världen behöver helgon... Sodom kunde inte bestå utan Lot; och när han väl lämnade staden, förintades Sodom i ett enda slag.

Idag läser vi om hur Jesus utser sjuttiotvå lärjungar till att vara medhjälpare i Hans Mission. 

När Mose ledde Israels folk in i det förlovade landet, förde han, enligt Guds vilja, de sjuttio äldste till tabernaklet - tältet där förbundsarken förvarades och där Mose brukade möta Gud - för att de skulle ta emot Moses ”ande” och bli hans assistenter. Senare bestod Sanhedrin, det styrande organet i Israel efter exilen, av sjuttioen äldste. Genom att följa det mönstret visar Kristus, återigen, att Han uppfyller det gamla förbundet. Kristus är den Nye Moses; han inför det Nya Förbundet och utvidgar det till det Nya Israel; Den heliga Katolska Kyrkan. 

Jesus hade redan sina tolv lärjungar vilka var Hans närmaste följeslagare: Apostlarna, biskoparnas föregångare. Han hade redan sänt ut dem på deras första missionsresa. Nu samlar vår Herre ytterligare en grupp medhjälpare vilka Han skickar ut på ett liknande uppdrag. Strukturen för Guds nya folk börjar ta form, ja, en hierarkisk form. De tolv apostlarna får nu, under dem, ett led av assistenter. Var och en av dessa assistenter, når i sin tur ut till andra för att engagera dem i uppbyggnaden av Guds rike. Herren kom inte bara för att förkunna det glada budskapet, utan också för att etablera den kyrkliga struktur som skulle säkerställa att budskapet fortsatte att spridas till jordens yttersta gräns fram till tidens slut. 

Lärjungarna kan inte förvänta sig något annat liv än Mästarens liv om de, i sanning, vill följa Honom. Jesus förföljdes, Kyrkan har tillika alltid  förföljts.

Idag ser den förföljelsen lite annorlunda ut. 

Var och en är, på ett sätt, fri att ta emot eller att avvisa Guds nåd. Vi är fria att göra vad vi vill, men betyder ”att göra vad vi vill” att vi är fria?

Vi har, av Gud, fått kapaciteten att tänka och därmed också skyldigheten och rättigheten att söka det som är sant.

Kyrkans nyutkomna dokument "Peregrinantes in spem" har skrivits till åminnelse av Andra Vatican konciliets dokument "Nostra Aetate", som publicerades för 60 år sedan. Det nya dokumentet "Peregrinantes in spem/Resa i hopp" inbjuder, precis som Nostra Aetate, till religionsfrihet. Med det är vi menade att förstå att alla religioner går bra, att det egentligen inte finns någon skillnad på vår katolska tro och andra religioner; att alla religioner är lika värdiga och leder till samma Gud.

Detta betyder, får man förstå, att det helt enkelt inte finns någon objektiv sanning. Finns det inte någon objektiv sanning så behöver man ju inte heller den Guds- givna kapaciteten att tänka för att kunna komma fram till vad som är sant/falskt, gott/ont, rätt/fel - istället räcker det med att följa det var och en "upplever" vara sant, rätt och bra.

Katolska Kyrkans Mission, given av vår Herre, är att leda själar till frälsning. Kyrkans eviga tro (tills nyligen) är att frälsning endast finns i Jesus Kristus och Hans Kyrka, vilket är den katolska Kyrkan. 

Men Vatikanen har i sitt senaste dokument om interreligiös dialog och broderskap uppmanat (!) katoliker att värdesätta andra trosriktningar.

Istället för att tala om Kyrkans Mission, används ordet ”proselytism”. Vi är uppmanade att ta avstånd från ”allt sånt”, det vill säga, vi ska inte försöka att omvända människor med en annan tro, till den katolska tron.

”Att defensivt hålla fast vid sin egen ståndpunkt och betrakta proselytism som det enda sättet att närma sig den andre är inte längre meningsfullt i en värld som alltmer liknar en sammanlänkad och ständigt föränderlig global by”, heter det i dokumentet.

Men proselytism har alltid förståtts som ett negativt ord och är ett negativt ord. Kyrkan har aldrig lärt sina barn att proselytera. Däremot har Kyrkans sedan urnminnes tider, på uppdrag av Jesus Kristus, Hennes Grundare, levt för att förkunna Kristus: Sanningen, och ge vidare vad Hon fått ta emot: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn...” 

Dokumentet lyfter fram interreligiös dialog och broderskap med andra religioner som Idealet. Man skriver att Dialog och broderskap är medlen vi ska använda för att uppnå ”fred” och ”förståelse”. Men det är inte Kyrkans budskap eller Mission att uppnå fred och förståelse, tvärtom, så tillhör det Liberalism att uppnå fred och frid och broderskap hellre än att följa Herrens bud om Evangelisation.

Att föra Dialog, enligt Vatican konciliets ”Nostra Aetate-anda”, betyder att vi närmar oss "den andre - som är annorlunda - genom  Dialog, d.v.s., genom att lyssna, betrakta, lära känna, tala och förstå varandra, samt, att finna en gemensam grund. Dialog, är nyckelordet i den Synodala kyrkan.

Evangelisation och omvändelse, eller, över huvud taget viljan att människor kommer till Kristus - finns inte alls i dokumentets eller i religionsfrihetens spektrum.

Det som inte går att undvika att se är att man i grunden planerar ett globalt broderskap. Men varför det? Mer än någonting annat vill man göra världen till en ”global by”. Där är Kristus inte nödvändig, eller ens önskad. I den ”globala byn”, är Han en stötesten som måste ersättas med Dialog som en nödvändig förutsättning för fred i världen...och naturligtvis, alla borde känna det som ens plikt att vara med när världens befolkning skapar fred på jorden. 

Universellt Broderskap; är ett mål som inte har någonting att göra med vår Katolska tro. Vi uppmanas till en ”ständig dialog med kulturer, religioner och samveten (!) för att hjälpa till att skapa ett brödraskap utan Kristus.

Vi har redan, sedan mer än 60 år, tränats till att tänka ekumeniskt, d.v.s. att välja frid före sanning, söka frid genom att även ge upp vår tros sanning. Hellre än att förnärma och såra någon genom att uttrycka en tro som den andre inte delar, känner vi nu ”ansvaret” att bygga upp Det Globala Brödraskapet. Därför är det allra viktigaste nu att finna en gemensam nämnare, som t.ex., de sårade och de fattiga, eller, miljön - inte att vara trofasta Jesus Kristus och Kyrkans eviga lära.

"Katoliker måste acceptera villfarelser". Varför? Därför att olika, felaktiga och falska religioner besitter ”särskilda gåvor” som de inte behöver ge upp: 

”I detta avseende har religioner mycket att erbjuda utan att behöva avsäga sig sin specifika karaktär och sina särskilda gåvor.”

Detta uttalande är skandalöst! Det leder oss -och har redan lett oss till - en likgiltig, pluralistisk, ständigt flytande, evigt skiftande, mångfärgad nymodern tro som helt enkelt leder bort från Kristus och den Katolska Kyrkan!

Att det helt och hållet går emot vad Kyrkan genom Hennes påvar ända upp till Vatikan II har lärt och varnat för bryr man sig helt enkelt inte om. Istället får vi ständigt höra, om och om igen, den nya läran, nämligen, att ”allting förändras och utvecklas”. Vad Kyrkan har lärt i närmare 2000 år, var fel, "man förstod inte bättre då".

Så frågar vi oss; vad betyder orden som Jesus säger till sina lärjungar idag under det att Han sänder ut dem på deras första Mission:

”Se, Jag sänder er som lamm bland ulvar…när ni kommer in i en stad och blir mottagen säg till dem: Guds rike har kommit till er.