Söndag 8 November

(Matteus 13:24-30) Vi börjar närma oss Advent då Kyrkan påminner oss om att förbereda för Kristi ankomst.

I början av Jesu mission förkunnade Jesus: ”Omvänd er, ty Guds rike är nära”.

Guds rike är förknippat med omvändelse.

Vi  lever ofta så tryggt i det vi gör, lär och tänker att vi helt enkelt är omedvetna om bristerna i oss och i våra tankegångar. Ett minsta snedsteg inbjuder den onde att så ogräs i våra själar.

I Kyrkan, som i världen, växer vetet och ogräset tillsammans. Den onde använder sig av människors svagheter, syndfullhet och ignorans för att ta sig in i våra liv. Därför är det förväntat av oss att vi ska ”vaka och be” så att ogräset inte tar överhand i våra själar. Jesus säger ju att den som inte blir kvar i Honom blir som grenarna och gräset som kastas bort, samlas ihop, kastas på elden och bränns upp därför att de inte har något liv i sig. 

Faktum är att om vi inte vakar och ber blir vi inte kvar i Jesus. Ofta tror vi att om vi en gång är i Kristus så är allting ok, ingenting kan hända oss, vi behöver inte vara rädda för "vi är ju beskyddade". Vi anar inte att vår tro blir allt tunnare, bräckligare ja, rent av sekulär om vi inte ständigt vakar och ber. Vi är inte medvetna om ogräset som växer inom oss i tystnad och försämrar vår syn. Vi tycker att vi ser bra. Vi rättfärdiggör det vi lever, tänker och gör.

Vid frågan om vad Guds rike är svarar man ofta att ”Guds rike är Jesus Kristus.  "Jesus är Guds rike”.

Ja, men inte bara. Jesus Kristus är alltid förenad med Hans Kyrka, och med den tro som Kyrkan genom århundraden har givit oss för vår tros skull.

Att säga att Jesus Kristus är Guds rike är att säga att Kyrkan inte behövs.

Vaka och be...

I vaka och bön finns det ingen tid för ”vila”, vi måste vara på vår vakt för ”den onde går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”; den onde vilar aldrig.

Ödmjukhet är nödvändigt för att stå emot den ondes list. Ödmjukhet är att veta att vi behöver vaka och be, lyssna och lära. Ödmjukhet är att veta med sig att sanningen måste sökas. Att söka sanningen är ett arbete. Att bli kvar i sanningen är också ett arbete. Att söka sanningen är att se det jag kanske inte vill se, höra det jag inte vill höra.

Att hålla sig borta från synden är väsentligt eftersom just synden gör att vi "ser dåligt”. Synden lägger damm på vår hjärna och hindrar den från att tänka rätt.

Att t.ex. vara rädd för vad andra ska tänka om mig bidrar till att inte söka det sanna, eller att undvika det sanna.

Pontius Pilatus var rädd för att förlora sin ställning, Fariséerna var rädda att förlora sin makt bland folket, Herodes var rädd för att bli till åtlöje bland sina gäster - konsekvenserna var katastrofala.

Om vi ​​vill ta Kristi ord på allvar, måste vi till varje pris undvika ett absolut självförtroende som säger att jag vet att jag inte behöver oroa mig för ogräset eftersom jag går regelbundet i Mässan, jag ber, och jag är "en god människa". Att be och vara vaksam betyder inte att leva i en ständig rädsla, men det betyder att jag har självkännedom, att jag vet att jag är en syndare och kan därför vara blind till något i mitt liv eller vara okunnig om något som jag tror är rätt/fel fast det inte är det. Liknelsen visar tydligt att vi inte kan leva i ett tillstånd av självbelåtenhet.

Den helige Johannes Evangelisten säger
”att det blir uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens: den som handlar orättfärdigt tillhör inte Gud, ej heller den som inte älskar sin broder”. Men erfarenheter visar oss att vi inte alltid vet när vi handlar orättfärdigt utan tror oss vara rättfärdigade, likaså kan vi tro att vi visar kärlek till vår nästa när vi i själva verket inte gör det.
Vårt samtida samhälle lär oss, eller, hjärntvättar oss till att tro, att med kärlek menas tolerans och harmoni.

Kärlek är först och främst oskiljbar från ödmjukhet, vilket i sin tur är oskiljbar från sanning. Gud kan inte ge oss något annat än det som är sant, Han kan inte säga något som inte är sant: "Ja, Ja, Nej, Nej". Jag måste få höra det som leder till evigt liv med Gud, inte först och främst det som ger mig ett psykologiskt välbefinnande.

Idag ser vi mer och mer på ogräs som om det vore vete. Vi vet inte längre skillnaden. Så långt har det faktiskt gått. St. Augustinus skrev att ogräset inte bara omfattar de katolska lekmännen, utan även prästerna och biskoparna, ja, kyrkan. Därför bär vi, var och en av oss, också ansvaret att urskilja även det vi lär oss och har hört uttalat från kyrkan de senaste 60 åren. Varför just de sista 60 åren? Därför att det är första gången i Kyrkans 2000 åriga historia som mycket av vad kyrkans ledare i dessa år lärt och sagt skiljer sig radikalt från vad Kyrkan tidigare lärt under de tidigare 260 påvarna.

Sankt Vincent av Lérins var en av de få biskopar som kämpade mot 400-tals kätteriet Arianismen, som 99 % av biskoparna på hans tid trodde på. Han lär att katolicismen är det som har trotts "överallt, alltid och av alla" katoliker i det förflutna. St. Vincent av Lérins skriver:

"Dessutom måste man i den katolska kyrkan vara noga med att hålla fast vid den tro som alla, alltid, överallt och i strängaste bemärkelse har trott på. Ty den är sann och i strängaste bemärkelse katolsk, vilken, som namnet självt och anledningen till saken säger, omfattar allt universellt. Denna regel skall vi följa om vi följer universalitet och forntid. Vi skall följa universalitet om vi bekänner den enda tron ​​vara sann, vilken hela Kyrkan i hela världen bekänner; forntid, om vi inte på något sätt avviker från de tolkningar som det är uppenbart att våra heliga förfäder och fäder höll".

"Men det kan hända, fortsätter St. Vincent av Lérins, att vi hittar på dessa anklagelser därför att vi hatar nymodighet eller därför att vi har nitälskan för antiken". Den som är benägen att lyssna på en sådan antydan, låt honom åtminstone tro den salige Ambrosius, som, beklagande tidens bitterhet, säger i den andra boken av sitt verk riktat till kejsar Gratianus: ”Nu är det nog, o Gud allsmäktig! Har vi sonat med vår egen undergång, med vårt eget blod, slakten av bekännare, förvisningen av präster och ondskan i en sådan extrem ogudaktighet? Det är utan tvekan klart att de som har brutit mot tron ​​inte kan förbli i säkerhet.”

Gud har givit människan fri vilja, och Han förväntar sig att vi med vårt förnuft -som Han också har givit oss- söker sanningen. Vi väljer enligt vad vårt förnuft säger. Vi vill det som vårt förnuft säger är bäst. Därför måste vårt förnuft, vårt intellekt, vara format enligt sann tro, enligt en sann moral och sann livsåskådning. Vaka och be betyder att urskilja om mitt förnuft och liv stämmer överens med Kristus, med Hans ord, med det Han förväntar sig av mig, med Hans lära, och med ett evigt liv med Gud.

Våra goda val är det rena vetet, sanningens solsken; surdegen som blandas in i den stora degen.

Varje dag är därför en gåva av Herren, given för vår helgelse, var dag är ännu en möjlighet att rensa bort vårt ogräs som hindrar vetet, Kristus, att helt och fullt leva och verka i oss.