ALLHELGONADAGEN

(Matteus v:1-12) Augustinus skriver i sin bok ”Guds Stad” om de två rikena;  det gudomliga riket som utgörs av dem som älskar Gud, och det jordiska riket som bygger på självkärlek.

Valet för oss är mellan dessa två riken. Alla beslut borde göras i ljuset av dessa två riken; vi kan bara välja ett utav dem: Gud eller egenkärleken. Vi vet vad helgonen väljer. Deras val innebär alltid martyrium; blodigt eller oblodigt martyrium. Inte alla dödas för sin tro men andligt och själsligt lidande kan motsvara martyrium. Likt den heliga Jungfrun: Hon dödades inte, men det andliga svärdet som långsamt gick igenom Hennes Obefläckade Hjärta gjorde Henne till Martyrernas Drottning.

Helighet är besittning av Gudomlig nåd och utövandet av den nåden genom dygd leder till gudomliggörande av den mänskliga själen.

Alla människor är kallade till helighet. Också länder är kallade till helighet. Sverige också.

Att förkasta ett sånt kall är att bygga upp ett rike av egenkärlek vilket är ett oacceptabelt rike för Gud som är tre gånger Helig!

Saligprisningarna sätter Kristus i centrum: Han är saligprisningarna, Han lever saligprisningarna, Han är grunden och Han är  måttet för saligprisningarna.

Vi ser Kristi strålglans i helgonen, de låter sig dras till Honom, binder sig till Honom - och avsäger sig allt som inte behagar Honom. Genom sitt självförsakande och själv-uttömmande låter de Guds ord leva i dem. I helgonen kan vi ”läsa” Guds ord. 

Ända sedan kristendomens begynnelse har människor sökt sig till Kristus på ett radikalt sätt och har genom Kyrkan överlämnat sina liv till Honom. Inte bara för deras egen salighets skull men också för andras.

Om vi vill se hur en sund och frisk människa ser ut måste vi helt enkelt se på helgonen. De kan tyckas vara ”sjuka" enligt psykologins diagnoser och enligt världsliga mått, men för de troende är helgonen och deras val den enda vägen ut ur världsliga och själviska fällor. Helgonen visar oss vägen bort från förgängligheten, tomheten, tävlingsstressen, den falska friheten, omoralen, känslor som styr, själviskheten, självupptagenheten och simulakrum. 

Uppväxta i ett avkristnat samhälle, formad i ett världsligt tänkande, utbildade i sekulära skolor och indoktrinerade av elit-styrd media - vet vi inte hur vi ska leva, vi dras in i, och faller in i de världsliga fällorna och sitter fast i osalighet.

Saligprisningarna är Kyrkans vägkarta; om vi följer den och lever efter den, blir vi lika Jesus som faktiskt är den enda meningen med våra liv. Så, för att gå in på saligprisningarnas smala väg hjälper det att se på helgonen, för de liknar Jesus. 

Det finns alla möjliga slags helgon. Helighet har inte en slags klädsel, inte ett slags uppförande. Ingen trodde att Jesus var ett ”Helgon”. Kanske bara St. Josef förstod att Jungfru Maria var en mycket särskild och helig person. Johannes Döparen tycktes vara en vilde som sa emot Kejsaren, och Paulus ansågs sakna vältalighet och mod -medans andra ansåg honom vara en bråkmakare.

Saliga de som har rent hjärta, de ska se var Gud är gömd.

Som ett vetekorn nergrävt i jorden låter den som önskar att älska Jesus dö till sig själv för att kraften av Jesu liv, död och uppståndelse ska spira i henne.  Den som vill finna sitt liv - i det här jordiska ”riket” - förlorar det, eftersom världens rike söker ett liv utan Jesu lära. Många som följer Jesus - både i världen och i klostren - gör ständiga kompromisser. De försöker att blanda olja med vatten, blanda helighet med världslighet, blanda traditionalism med modernism så - att oljan, som skulle få dem att brinna för Kristus, Kyrkan och sanningen, blir istället en enda utspädd sörja. 

Helgonen ber: ”låt världen inte vara någonting för mig, och jag, ingenting för världen”.

Många, även de som inte är kristna, tycker om att läsa saligprisningarna: ”de är vackra, poetiska...så enkla(!).

Saligprisningarna är svåra. Svårare än de tio budorden. Saligprisningarna berättar för oss om Guds hjärta. De visar oss Kristi ansikte. Saligprisningarna , om vi vill följa dem, leder oss bort från det själviska och världsliga, för det finns ingenting själviskt i dem. Det är svårt.

Saligprisningarna visar vägen till ett liv i Gud som ju är målet för vår omvändelse . Saligprisningarna lär oss att inte vara rädda för vad andra tänker om oss, de lär oss att inte vilja vara något i den här världen. 

Saligprisningarna inbjuder oss

till att dansa av glädje i förföljelse,

att sörja över dem som förnekar Kristus och Hans värderingar

att gå i ständig hunger och törst efter att kunna stå upprätta inför Gud,

att älska dem som skymfar och förtalar dem,

att svara med frid istället för att slå tillbaka,

att vänta i tystnad tills Gud försvarar dem inför deras anklagare

att tala sanning och att tänka sanning,

att ha mod att försvara den falskt anklagade,

att gå emot den hotande och maktfulla strömmen… 

Helgelse kräver tålmodigt arbete i tro. Det är förstås möjligt för alla eftersom att Gud alltid ger nåd att göra det Han inbjuder oss till att göra. 

”Saliga de fattiga i anden": är de som prisar och tackar Gud för vad än Han ger - eller tar...

Den underliggande faktorn till att vilja/kunna leva saligprisningarna är att ha vetskap om Guds stora kärlek, vetskap om att Han visar oss barmhärtighet i varje ögonblick vi ödmjukt vänder oss till Honom, att Han ledsagar oss och fortsätter att vara tålmodig med oss i vårt elände för Hans vilja för oss är att vi kommer till himlen.

Hur är vårt hjärttillstånd?

Ingen längtan efter Gud? Arbetar inte för att växa i dygd? Är likgiltig inför världens synd?

Eller;

Längtar efter renhet, vill ha bort all smuts, orena tankar, fräcka skämt, spydighet, arrogans, falskhet?

Rena mig med eld, också med salt!, låt mig få spegla mig i Dig som

är Renheten,

som är Barmhärtigheten,

Enkelheten,

Friden.

Men, för att komma dit måste jag förena mig med 

Dig som också är förföljd, skymfad, bespottad och förkastad.

Du Jesus är den Salige, Du är Saligheten!