20:e Söndagen efter Pingst, Maternitatis Beatæ Mariæ Virginis
(Lukas ii:43-51) Katoliker ber till Maria b.la. under titeln: Maria Guds moder. Detta innebär inte att hon inte är en av Guds skapelser, och inte heller att Gud inte existerade innan hon skapades. Det innebär att Han som var hennes son var en Gudomlig person. Vår Frälsare har två naturer – en Gudomlig natur och en mänsklig natur – men i honom finns endast en person, en Gudomlig person: den heliga Treenighetens andra Person. Därför kan allt som kan sägas om den ena eller andra naturen med rätta sägas om Frälsaren såsom Han faktiskt var och framträdde, utan att man behöver skilja på de två naturerna. Vi kan alltså säga att Gud föddes av den saliga jungfrun Maria. Vi syftar då på Guds Sons person, han som är både Gud och människa. Kristus, som är Gud, föddes till sin mänskliga natur av den saliga jungfrun. Hon är därför i sanning Guds moder.
Följande reflektion (översatt från Engelska) är skriven av den Italienska Jesuiten Paolo Segneri, (1624-1694).
Det är ett obestridligt faktum att en del av Marias jungfruliga kropp var hypostatiskt förenad med den Gudomliga Personen – både vid den ursprungliga daningen av Kristi kropp genom Gudomlig kraft och vid dess första tillväxt genom den näring det ofödda barnet mottog från den saliga Jungfrun. Då detta förhåller sig så, är det av flera skäl högst sannolikt att den ursprungliga substans som Jesus mottog från sin allra renaste moder fortfarande finns kvar i Hans nu förhärligade kropp; den har visserligen tillväxt, men inte förändrats.
”Kristi kött”, säger St. Augustinus, ”är Marias kött”, och även om det upphöjdes till stor härlighet vid Hans uppståndelse, förblev det ändå detsamma som hade tagits från Maria. St. Petrus Damianus lägger till något mer när han talar om detta mysterium; han tvekar inte att hävda att Gud var i Maria genom identitet. Medan Gud finns i andra ting på tre olika sätt (genom sitt väsen, sin kraft och sin närvaro), var han i den saliga Jungfrun på ett fjärde, särskilt sätt: nämligen genom identitet, i det att Han var ett med henne. Inför detta må hela skapelsen tiga och bäva, ty vem vågar skåda in i en sådan oändlig värdighet?
Barnet i moderlivet andas inte själv, men det lever genom moderns andetag. Följaktligen, så länge den saliga Jungfrun bar det förkroppsligade Ordet i sitt sköte, var hon på sätt och vis hans liv, eftersom hon gav honom andetag; och av samma skäl kunde det förkroppsligade Ordet – under den tid han var innesluten i henne – erkänna henne som sitt liv och sitt andetag. På så sätt var han *idem cum ipsa* – ett med henne - ett liv och ett andetag. Detta är också den helige Thomas uppfattning; han betraktar barnet i moderlivet och dess moder som en enda enhet, på samma sätt som trädet och dess frukt utgör en helhet. Av denna anledning låter Gud våra skyddsänglars uppdrag – att vaka över och försvara oss – börja, inte vid vår avlelse, utan vid vår födelse, då frukten, nu fullt mogen, faller från trädet. Enligt denna lära kan man med rätta säga att denna högst välsignade Frukt av denna makalösa Moder var ett med Henne, eftersom Han i sanning var *Fructus ventris*, Hennes livs frukt.
Värdigheten att vara Guds moder är, ur ett moraliskt perspektiv, den absolut högsta rang en ren skapelse kan upphöjas till utan att överskrida sina egna naturliga gränser.
Det är den allra närmaste förening som är möjlig mellan en skapelse och det högsta, oskapade Goda. Det innebär en så nära anslutning till Gudomen – trots det oändliga avståndet mellan Gud och varje skapat ting – att den helige Thomas inte kunde finna lämpligare uttryck för att beskriva det än att säga, att det i sin verkan kommer närmare Gudomens gränser än något annat.
I denna mening kallar han vår saliga Fru för *affinis Deo*, det vill säga – enligt Cajetan – ”en som gränsar till Gud”; även om man utan tvekan lika väl skulle kunna säga, i ordet *affinis* vanliga bemärkelse, att hon är en släkting till Gud, eftersom hon i sanning är, och bör kallas, Hans moder. Av denna anledning tillkommer henne också en särskild form av vördnad – en vördnad som är unik för Henne och står över den vördnad som kan visas helgonen.
Ty hennes värdighet som Guds moder är av en rang som vida överträffar alla helgons eller änglars rang; den hör på sätt och vis samman med den hypostatiska föreningens värdighet, på grund av det nödvändiga sambandet dem emellan. Därför utgör den saliga Jungfrun en egen kör i härlighetens rike, Hon är upphöjd över de andra körerna i den högsta himlen.
Ack, om jag ändå kunde uttrycka – till Din ära, stora Guds moder – de känslor för dig som jag bär i mitt hjärta! Men tyvärr! Jag fruktar att mina ord inte på långa vägar kan mäta sig med det mina tankar ingiver mig.
Du kanske tänker att detta Moderskap – även om det är en storslagen titel – ändå bara är en titel, ett namn och inget mer. Men så är det inte. Den saliga Jungfruns Moderskap är långt ifrån ett betydelselöst namn; det liknar snarare Libanons lummiga lundar, där förtjusande skönhet och rik ymnighet prydde de grönskande trädens grenar.
Värdigheten att vara Guds moder var för den saliga Jungfrun ingen ofruktbar värdighet, utan en som gav henne en ständigt mognande skörd; ty den skänkte Henne ett herravälde av högsta rang, inte bara över Hennes Gudomlige Sons oändliga skatter utan även över Hans egen Person, så att Hon kunde befalla Honom med en moders fulla myndighet.
Josua, sin tids främste härförare under härskarornas store Gud, fruktade att nattens annalkande mörker skulle göra det omöjligt för dem att övervinna deras fiender. Med ett självförtroende som övergick det mänskliga befallde han solen att stå stilla. Till hela naturens häpnad – som dittills aldrig skådat ett sådant avsteg från sina fastställda lagar – stannade solen omedelbart mitt i sin bana: solen stod stilla mitt på himlen under en hel dags tid.
Ett sånt mycket större underverk skådades inte inom väggarna i Marias enkla hem i Nasaret – inte bara under en dag, utan under hela trettio år! Här kunde man se en härlig Sol som än stod stilla, än rörde sig, lydig mot en öm Jungfrus röst och befallning, ja, Herren lydde en människas röst.
Men skillnaden var denna: när Gud lydde Josua berodde det enbart på Hans egen vilja och behag, medan han lydde Maria därför att Han var henne underställd och hade gjort det till sin plikt att lyda henne.
Det finns, såsom teologer ofta framhåller, fem slag av plikter som alla barn är skyldiga att visa sina föräldrar: kärlek, respekt, bistånd, tacksamhet och lydnad. Vissa menar att Kristus, vår Herre, i kraft av sitt suveräna herravälde över alla skapade varelser – och därmed även över sin moder – var undantagen från denna sista plikt, lydnaden. Men Kristus, i sin egenskap av människa, valde att vara underkastad naturens alla lagar och förpliktelser, och att han följaktligen var underkastad denna plikt till lydnad och underordnande gentemot föräldrarna; i synnerhet som detta är en naturlag som å ena sidan är högst lovvärd och from, och å andra sidan på intet sätt förringar Kristus, vår Herres, högsta värdighet.
Ty, såsom Aristoteles påpekar, berövar föräldrarnas auktoritet inte barnen den minsta del av den arvsrättsliga frihet som ger dem rätt till: herrskap, titlar och gods som de fötts till, och det gör dem inte heller mindre ädla eller värdiga. Därför kunde Kristus mycket väl vara underställd den saliga Jungfruns moderliga styre och ändå behålla sin suveräna makt – i synnerhet som Han, trots att Han fötts som Kung, ännu inte hade tagit i besittning den spira över det universella herraväldet som tillkom Honom. Men även om vi medgav att Kristi Gudom hade befriat Honom från Marias moderliga styre, skulle det likväl vara tillräckligt för den saliga Jungfruns ära att Han lydde henne, utan att vara bunden därtill såsom vore Han verkligen henne underställd. Ty Han lydde henne inte bara en gång eller under en viss omständighet, utan vid varje tillfälle, likt någon som verkligen lever i underkastelse.
Därför tvekar inte den helige Bonaventura – då han tar fasta på dessa ord i Lukasevangeliet: ”och var dem underdånig” – att säga att Maria hade Gud som sin undersåte. Och detta i en så absolut mening att vi frimodigt kan fastslå denna stora sanning, till den saliga Jungfruns ära: att hennes värdighet var så upphöjd att hon skulle ha stått över till och med sin Son – och stått över Honom i ordets fulla bemärkelse – om det inte vore för att hennes Son var Gud.
Men säg mig, käre läsare: vilka känslor väcks i ditt hjärta när du hör så härliga ting berättas om denna sköna Guds stad? Om du hyser minsta gnista av hängivenhet för henne, kan du inte höra talas om sådana underverk utan att denna gnista sprider sig alltmer inom dig, tills den – likt en vulkans dolda eldar – bryter fram i flammor av den mest brinnande kärlek.
Och ändå har jag inte sagt allt.
