Sista Söndagen efter Pingst
(Matteus xxiv:15-35) ”Förödelsens styggelse”, som vi idag hör om i Evangeliet, är en oroväckande men betydelsefull profetia som berör både Gamla och Nya testamentet; det är en Gudomlig varning:
”När ni alltså ser ’Förödelsens Styggelse’, som profeten Daniel talar om, stå på helig plats…”.
Daniel profeterar om att det dagliga offret ska upphöra och att helgedomen ska vanhelgas, vilket förknippas med Antiochos IV Epifanes, vilken omkring 167 f.Kr. lät uppföra ett altare åt guden Zeus i det judiska templet. Jesus, som åkallar Daniel, kallar sina efterföljare att urskilja när ett sådant vanhelgande inträffar. Hans profetia innehåller både en nära och fjärran tillämpning: förstörelsen av det andra templet år 70 e.Kr. under den romerske generalen Titus, och det största och avgörande vanhelgandet som kommer under Antikrists regeringstid.
Då ett flertal kyrkofäder har tillägnat mycket tid till att förstå och tyda vad "Förödelsens Styggelse" betyder, ska vi lyssna till dem genom att läsa deras kommentarer angående detta.
Den helige Hieronymus kommenterar:
"Det som uppfylldes under Antiochus kommer igen att äga rum i den yttersta tiden då Antikrist kommer att sätta sig i Guds tempel och visa sig som Gud. Laglöshetens människa upphöjer sig själv över Gud och vanhelgar det heliga". (Commentarii in Danielem, 9:27)
St. Augustinus kommenterar:
”Förödelsens styggelse är inte bara en fysisk skändning av templet, utan också en andlig orenhet som uppstår när kättare och falska lärare infiltrerar den heliga kyrkan och fördärvar trons renhet” (De Civitate Dei, XX.19).
För Augustinus symboliserar den ”heliga platsen” kyrkan själv – Guds boning på jorden. Han varnar för Antikrists anda, som inte endast uttrycker sig i en yttre förföljelse utan även i ett kyrkans inre avfall.
Påven, St. Leo den store skriver:
”Förödelsens styggelse betecknar skändningen av allt som är heligt; det är när Antikrist, fylld av ondska, ställer sig på Kristi plats och förleder många med falska tecken och underverk.”
Inte bara St. Augustinus men många kyrkofäder och kyrkolärare tolkar ”den heliga platsen” som kyrkan själv – Kristi mystiska kropp. När hennes helighet kränks – vare sig genom yttre förföljelse eller ett inre förfall – uppfylls profetian delvis.
När vi läser om "kyrkans inre förfall måste vi förstå att detta kan beröra kyrkans alla medlemmar: ledare såväl som lekmän.
St. Gregorius ”den store” skriver om Förödelsens Styggelse som "det yttersta provet på de troendes trofasthet":
”Förödelsens Styggelse", säger han, "är den slutgiltiga prövningen, då kyrkan, likt Job, berövas all världslig trygghet och måste uthärda trons eldprov”. (Moralia in Job).
En kär vän bland helgonen och Mystikerna är Hildegard av Bingen. Enligt en vision som Gud gav henne ger hon en unik tolkning av Förödelsens Styggelse. Hon beskriver en syn där en falsk kyrka reser sig; den är smyckad med rikedom och makt, men saknar helt en Gudomlig närvaro:
”Styggelsen skall framträda som en bländande gestalt som utger sig för att vara ljus, men i sitt inre är den mörker. De troende måste urskilja detta med andens ögon och inte låta sig förföras av det yttre” (Scivias, III.11).
St:a Hildegard ser på detta som en kulmen av mänskligt högmod och andlig blindhet – en situation där till och med de utvalda riskerar att bli bedragna.
Den helige Vincent Ferrer, som har fått smeknamnet ”apokalypsens ängel”, predikade kraftfullt och utmanande om den sista tiden. Han tolkade Förödelsens Styggelse som en förberedelse inför den yttersta domen:
”Förödelsens Styggelse kommer att innebära själarnas förödelse, en tid då ljumhet och villfarelse råder. Förbered er därför genom bot och bön, ty Brudgummen skall komma plötsligt.”
Dagens kriser är uppenbara: moralisk relativism, sekularism, omändring av Kyrkans doktriner och upplösning av kyrkans auktoritet. För den som har ögon att se, och för den som har mod att söka sanningen i denna tids totala förvirring, står det klart att ”Den heliga platsen” är Kyrkan, Hon är föremål för strid. De troende måste ständigt urskilja och hålla sig kvar i Kyrkans eviga och oföränderliga sanning. ”Förödelsens styggelse” är en varning. Den visar den ständigt pågående kampen mellan gott och ont, och att den kampen, under det att tiden går, blir allt intensivare och farligare. Farligare därför att synden blir allt värre, alltmer pervers, alltmer vanlig, alltmer öppen, ja, man kan "synda tryggt". Därför behöver var och en göra sitt bästa för att leva så att hon behagar Gud, och bevarar heligheten i Guds boning, i Guds ord och i Kristi lära. Men Kristi ord inbjuder också till hopp; hopp i Kristus som är vårt enda Hopp! Om vi lyssnar till Honom och ödmjukt följer på Hans Väg, kan vi - inte utan lidande - gå in i kampen fyllda med hopp - för...
"...Han ger den troende kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, de vandrar utan att mattas". /Jesaja:40:29-31/
Förödelsens Styggelse är inte endast en historisk händelse eller en eskatologisk förutsägelse; det är en andlig verklighet som borde, och måste, vara en utmaning för var och en av de troende. Liksom Jesus uppmanade sina lärjungar att vaka och be, måste även vi ge akt på varningarna i Skrifterna, hos Kyrkofäderna och hos Helgonen. Själar står på spel. Allting vi är och gör, väljer eller inte väljer - är ett steg närmare himmelen eller närmare helvetet, närmare Kristus eller bort från Kristus. Vi får inte hålla oss borta från kampen, från att söka sanningen, vi får inte hålla oss neutrala eller likgiltiga. Den heliga Jungfrun Maria hjälper oss att förstå hur denna tid är en intensiv tid av Kristi lidande i Hans Mystiska kropp - Kyrkan - Hon visar oss hur vi först och främst skulle ha medlidande med Kristus som gav sitt liv för sin Brud; Kyrkan.
Antikrists ande står emot Kristus, både utifrån och inifrån kyrkan.
Före Kristi återkomst kommer ett stort avfall (apostasi) att äga rum, vilket uppenbaras i Skriften och har lärts ut av kyrkofäderna (jfr KKK 675; och 2 Thess 2:3).
Faktum är att idag går tron förlorad bland många av de döpta, inklusive inom prästerskapet. Detta förbereder vägen för Bedragarens; Antikrists framträdande. Låt oss förbli vaksamma, och urskilja, såsom Kristus lärt oss: ”vaka och be”. Den moraliska lagen, som grundar sig på gudomlig uppenbarelse och naturlagen, får inte ersättas av mänskliga ideologier. Helgonen varnar för faran i att låta Guds lagar underordnas mänskliga åsikter – något som dem betraktar som en styggelse.
Trofasthet till läran och moralisk ärlighet är därför avgörande i kampen mot andlig död. Varje försök att ändra sanningen, särskilt i moralfrågor, innebär att en styggelse tränger in i samvetets och kyrkans helgedom. /fr.Scott Haynes/
Antikrist är inte enbart en framtida individ, utan en ”laglöshetens hemlighet” som redan är verksam i världen (jfr 2 Thess 2:7). Att Kristus inte ska låta helvetes dörrar få makt över kyrkan betyder inte att kyrkan i Rom alltid ska vara fläckfri och trofast. Om, och när kyrkan i Rom inte längre uppehåller det som är sant, inte längre är Kristus trofast - då fortlever Kristi Kyrka, inte i Rom, men där trofasthet till Kristus och Hans lära uppehålls och ges vidare: ges vidare som den är.
”Förödelsens styggelse” är inte bara en profetia om en byggnad, men den varnar för att kyrkan kan besudlas genom kätterier, genom avfall från tron eller genom ett moraliskt förfall. Detta påminner oss om vårt ansvar att försvara och bevara trons renhet:
”När kättare och falska lärare tränger in i den heliga kyrkan och fördärvar trons renhet, då råder sannerligen förödelse.” (St. Augustine, De Civitate Dei, XX.19).
Låt oss avsluta med den helige Vincent Ferrers ord:
”Detta är avgörandets stund, prövningens tid. Antingen förblir vi trogna, eller så går vi under tillsammans med världen. Låt oss välja Kristus.” (Sermones, LXXXVII)
