10:e Söndagen efter Pingst

(Lukas xviii: 9-14)

Evangeliet visar oss att ödmjukhet behagar Gud. Farisén som tror på sin rättfärdighet är fylld av högmod medans publikanen, fylld av skam, visar ödmjukhet.

”Lär av mig, för jag är mild och ödmjuk av hjärtat”.

Det låter faktiskt som ett budord. "lär av Mig..."

Jesus säger till St:a Katarina av Siena;  ”Jag är Den som Är, Du är den som inte är”.

En mycket vacker och behövlig meditation är att gå framför ett krucifix och kontemplera frågan: Vem är jag och vem är Du? 

Evangeliet talar ofta om ödmjukhet. Jesus lär oss att ta den sista platsen vid bordet när vi är inbjudna på middag. Ödmjukhet är att alltid söka den sista platsen.

St. Augustinus sa en gång att det väsentliga i Jesu Kristi religion och disciplin är för det första ödmjukhet, för det andra ödmjukhet och för det tredje ödmjukhet. 

Vad är ett kännetecken för ödmjukhet?

Den ödmjuke föredrar t.ex. att inte ta emot människors beröm eller ens godkännande. Varför? Därför att Gud ensam förtjänar all ära. Därför finner sann ödmjukhet ingen glädje i ära och beröm om inte detta riktas mot Gud. Ja, t.o.m. en viss sorg sväller upp i hjärtat när själen hör sig själv bli berömd, medveten om att berömmet och beundrandet som borde ha riktats till Gud, har avletts från Gud till en själv.

Den ödmjuke jämför sig inte med andra, varken med överordnade, underordnade eller med jämlika. De föraktar aldrig någon, de vet med sig att de inte kan se (om inte Gud uppenbarar det för dem) vad som är den andres intention. Den ödmjuke önskar att bli förbisedd av andra och gläder sig när hon inte får särskild uppmärksamhet. För den ödmjuke är allt för Guds pris och ära.

Den ödmjuke knäböjer ofta och ber: Herre, jag är inget annat än ett syndigt stoftkorn och Du är Total och Helig Majestät, Evig Kärleksfull Gud, Oändlig Fullkomlighet! Förbarma Dig över mig!

Sann, inre frid kommer över dem som växer i ödmjukhet. Den ödmjuke är inte rädd för att bli föremål för förtal och skvaller. Hon är övertygad om att all ära går till Gud också när andra attackerar henne, när förolämpningar skär in i hennes hjärta, och när hon blir misstänkt eller baktalad så offrar hon detta tacksamt, i tystnad, förenad med Jesus i Hans lidande.

Den ödmjuke är lågmäld, tänker inte stort om sig själv. Att alltid vilja ha sista ordet, alltid ha rätt - är en svaghet: det är dottern till högfärd!

Visdom kommer från Gud. Han ger det i det mått vi ödmjukar oss, i det mått vi kan lida med Honom. Den ödmjuke önskar att betraktas som obetydlig. När Jungfrun Maria visste att Hon skulle bli Guds Moder, bad Hon Gud att ingenting skulle på något vis återspegla Hennes upphöjda kall och höghet, Hon ville se ut och verka som de andra kvinnorna. Så för byborna var Maria endast moder till pojken Jesus, och Josefs - snickarens - hustru.

Källan till ödmjukhet är Kristus i oss. Kristus växer i oss i den takt vi ger näring år trons, hoppets och kärlekens frön sådda i vår själ vid dopet.

Anständig och ärbar klädnad påvisar ödmjukhet. Tajta jeans, urringad blus, kort kjol… drar uppmärksamhet – inte till personen men till kroppen. Det är inte vackert, inte heller upplyftande - för någon.

Inte få idag, tycks sitta på en hög häst och se ut som om allt beror på dem, ofta är de arga och missnöjda=högmodiga. Gud, som älskar oss, ger oss nåd och låter oss bli förödmjukade för att vi ska se vår egen högfärd och komma ner från våra hästar. Tyvärr, kan vi kan lätt försumma den nåden.

Ödmjukhet är att vara extra vaksamma så att vi inte upphöjer oss själva inför andra, eller, förväntar oss att bli upphöjda av andra.

”De som upphöjer sig skall bli förödmjukade och de som ödmjukar sig skall bli upphöjda" (Matteus 23:12). Jesus kom, inte för att bli tjänad men för att tjäna.

”O Herre, älskade Jesus låt mig fly all jordisk ära, för ära och lovprisande tillhör Dig allena - inte mig - må jag kasta mig vid alla mina bröders fötter och söka bli betraktad som den minsta av alla för sannerligen, om det inte vore för Din nåd och Barmhärtighet, skulle jag vara den lägsta och mest vidriga”.

/St. Albert den store/

Ökenfäderna var, som alla helgon, mycket ödmjuka. De lärde att ”en lärjunge måste framför allt vara ödmjuk". Frälsarens första bud är ju: ”Saliga är de fattiga i anden, ty himmelriket tillhör dem”.

Abba Antonius, som levde på 300-talet sa en gång till Abba Poemen: 

”Jag såg djävulens snaror läggas ut över hela jorden, 

och jag suckade och sade: 

”Vad kan gå igenom dem snarorna?” 

Och jag hörde en röst säga: 

”Ödmjukhet”.”

Ödmjukhet är en port till himlen. 

Ödmjukhet, som ofta kan se ut som svaghet, är så kraftfull att den till och med kan förvandla lidande till stor glädje.

Porten till Gud är ödmjukhet. 

Allt som kommer på den ödmjukes väg, tas emot som Guds vilja i vetskap om att Gud är värd all tillit.

"Mina bröder, räkna det som ren glädje när ni faller i alla möjliga prövningar, eftersom ni vet att prövningen av er tro frambringar tålamod" (Jakob 1:3-4).

Hur kan man vara glad mitt i "alla möjliga prövningar"?!

Glädje finns normalt i våra hjärtan när vi förnimmer något gott. Om min tro säger mig att prövningen jag erfar i denna stund kommer ifrån Gud, så måste det vara något gott, därför glädjer jag mig i utmaningen samtidigt som jag försöker bemöta den med tålamod.

Tålamod är en form av ödmjukhet. 

Utmaningar och prövningar, om vi möter dem rätt, öppnar vägen till ödmjukhet, och ödmjukhet ger glädje. 

Men, naturligtvis, prövningar är fortfarande prövningar. Lidande gör alltid ont. 

Job, fick av Gud ett mycket stort lidande, i det lidandet var han mycket tålmodig:

”Jag har hört talas om Dig med örat,

Men nu ser mitt öga Dig.

Därför avskyr jag mig själv,

Och ångrar mig i stoft och aska". 

(Job, 42:5)

Den mest ödmjuka och därför den mest upphöjda i hela skapelsen är Guds Moder, Den Heliga Junfrun Maria.

Gud vände sin blick till Hans ringa tjänarinna, och från det ögonblicket prisar alla generationer Henne salig.