3:e Söndagen efter Pingst

Den helige Kyrillos tolkar texten som att Kristus lämnade de nittionio i öknen när Han steg ner från änglakörerna, för att söka människorna på jorden. Gud ville att de skulle fylla himmelens fårfålla, från vilken människans synder hade utestängt henne. Men Guds tillgivenhet till de vilsekomna fåren fick Honom inte att bete sig glömskt mot resten; för Han lämnade dem i säkerhet, under beskydd av sin Allsmäktiga hand. 

Vilken uppmuntran det borde vara för oss att utöva dygd, när vi tänker på att vår omvändelse t.o.m. gläder änglaskarorna! Vi borde komma ihåg att ständigt söka deras beskydd, alltid vörda deras närvaro! Det är tydligt att änglarna i himlen har omsorg för oss här nere på jorden; de gläder ju sig när vi gör framsteg, vilket visar att de har kunskap om oss. 

Glädjen för en syndares omvändelse är större än glädjen för de rättfärdigas uthållighet. Kanske därför att det ofta händer att dessa, fria från syndens kedja, faktiskt förblir på rättfärdighetens väg men inte så ivrigt strävar efter helighet: medan de som har omvänt sig från synd och är ledsna över sina tidigare överträdelser nu strävar med iver att kompensera för tidigare missgärningar. "Men", säger St.Gregorius, "man måste komma ihåg att det finns många rättfärdiga, vars liv väcker sådan glädje i det himmelska hovet att alla syndares botgöring inte kan föredras framför dem".

St.Chrysostomos skriver att "mänskligheten jämförs med ett borttappat silvermynt för att visa oss att vi har skapats till en Kunglig likhet och till avbild av Allsmäktige Gud - då silvermyntet är ett mynt som bär kungens bild.

St. Chrysostomos har många liknelser som gäller den omvände syndaren:

"Precis som ledaren i strid älskar den soldat mer som, efter att ha vänt sig bort från flykten, modigt förföljer fienden, än den som aldrig vände ryggen till, men inte heller utförde en modig handling". Och, "liksom jordbrukaren älskar den mark mer som, efter att ha burit törnen, ger riklig frukt, än den som aldrig haft törnen och aldrig gett honom en riklig skörd.” 

Vidare säger St. Chrysostomos att "Jesus jämför mänskligheten med ett förlorat får för att lära oss att vi är Guds skapelse; Hans varelser. Han är den som har skapat oss, och inte vi oss själva. Herden som finner det vilsegångna fåret är Herren själv som lägger den syndiga mänskligheten på hans axlar, med korset, för att återlösa den".

Sammanfattningsvis menar han att "Ett liv av innerlig hängivenhet, vilket ofta följer efter begångna synder, är ofta mer behagligt för Gud än den oskuld som blir trög i sin trygghet". 

Många kom samman för att höra Kristus. De lockades av Hans Helighet och av den kärleksfulla vänlighet med vilken Han kallade syndare till sig och lovade förlåtelse och frälsning till de botfärdiga. För Hans predikan var:

"Omvänd er, ty himmelriket är nära."

Alla som går, eller nån gång har gått in på fel vägar har all rättighet att få höra det som är sant. Endast sanningen kan hjälpa oss att möta Gud och att leva ett sant liv. Vi behöver Jesus och Hans sanna lära för att kunna må bra helt enkelt.

Hjäper det någon att veta att ”du är ok. som du är”? Vi hör ständigt klichén ”vi måste möta människor där de är”. 

Vart skulle vi annars möta dem?!

Dödlig synd håller oss borta från Guds kärlek, det håller oss borta från livet, livet i Kristus”. Det håller oss borta från att leva som Guds barn, det håller oss borta från ljuset och från glädjen. I psykologin må vi höra att vi är accepterade som vi är men i den katolska läran är omvändelse från synd oumbärlig för att kunna få någon ordning på ens liv, för att få frid och glädje, och för att kunna gå in i ett sant förhållande, både till Gud såväl som till en annan människa. Ja, det är bara då vi vet vem vi är! Evangeliet börjar och slutar med omvändelse. Den psykiska ohälsan av idag kommer först och främst av synd.

Först lär samhället oss att leva i

syndig ”frihet”,

barnen ska bli lämnade på daghem så tidigt som möjligt,

abort och skilsmässa hör till dagligt liv, inget konstigt alls…

sedan, efter att ha matat oss med allt detta, "hjälper" man med att ge mediciner och droger och psykologer och terapeuters för att ”hela” den söndrade människan som det nya icke-kristna samhället själv har skapat! Kristus är helt utelämnad...om man ens nämner Honom så ser man till att man bara ger intrycket av att Han är en snäll, icke dömande socialarbetare utan några som helst krav.

Kristendom försakas, och istället "erbjuder" man oss att leva av simulacrum; "kopior": välja overklighet istället för verklighet.

Vi behöver alla sanning. Sanningen enligt Kristus. I tydliga ordalag. Världen är full av lögner vilket är den största anledningen till psykologisk ohälsa. Porr och onani och homosexualitet är bra, menar man, fastän det helt klart leder till psykologisk ohälsa, än värre: andlig död.

Alla, alla, alla är kallade att följa Jesus, Han är Vägen, Han är den enda Vägen! Men den nya kyrkan anser inte det. En portugisisk kardinal sa med övertygelse ”Vi vill inte omvända ungdomar till Kristus eller till den katolska kyrkan eller något liknande överhuvudtaget.”

Man menar också att ”Kyrkan inte är relevant för dagens ungdomar”. Detta är en lögn som sprids i hopp om att alla ska tro på den.

Lögnen att Kyrkan inte längre är relevant sprids inte bara av samhället, men också av kyrkan som de senaste decennierna arbetar hårt för att utveckla sig, förnya sig och framför allt, uppdatera sig.

Om kyrkan vill visa sig trovärdig måste hennes handlingar och ord inte motsäga Kristi ord - Kyrkans traditionella eviga lära.

"Sannerligen är det", säger St. Chrysostomos, "kännetecknet på det Apostoliska livet att först och främst tänka på själarnas frälsning."

Så vi lär oss av Evangeliet att Gud och Hans änglar gläder sig mer över de som omvänder sig från synd eftersom de botfärdiga är ofta mer innerliga i sin kärlek än de som inte har avfallit.

I St. Chrysostomos 34:e homilia citerar han exemplet med mannen som, efter att ha fallit i köttslig synd, gick in i ett kloster och där underkastade sig den strängaste botgöring och så förtjänade att bli genomsyrad av himmelens ljus och att höra Guds röst som sa: 

”Din synd är dig förlåten!”