8:e Söndagen efter Pingst

(Lukas xvi:1-9) ”Ett rent hjärta ge oss o Gud”, fritt från tvetydighet.
 Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen är mycket lockande - men det går inte.
Världen regeras av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse.

 Men, säger Jesus, vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och Hans rike, inte genom att bli som den, men, genom att välja bort dess korrupta värderingar. Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen och dess lockelser som något de kan välja att vända sig bort ifrån. De som gör så får sanna vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och dem själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter och försöker att förstå vad livet egentligen handlar om. 

Men evigt liv, är det så svårt att nå? 



Vägen som leder till evigt liv är smal och snårig, säger Jesus, och, få är det som går den vägen. Vi vill nå Gud men vi vill inte göra mycket för att nå Honom. 

Vi tappar alltmer konceptet och innebörden av Jesu lidande, vi betänker inte längre Hans lidande för oss, inte heller försöker vi att själva dela Hans stridande och lidande som nu äger rum i Hans kropp; Kyrkan. 



Att nämna Rättvisa, som är ett av Guds egenskaper, ses som något onödigt, ja, ibland rent av omänskligt; man anses kall och hård, ”för Gud är ju kärlek”. Vi tror att kärlek är något som Rättvisa inte har något att göra med. Kärlek förstås vara en känsla av välbefinnande, och, i det sociala livet har tolerans blivit likvärdigt med kärlek.


Kärlek till ens nästa består först i att älska Gud enligt Kristi lag.

Varför världens barn är klokare än ljusets barn är därför att satan är deras ledare, och människans fallna natur följer gärna det som är lättast, mest behagligt, det som ger minst lidande och inte för med sig konfrontationer. Satan vet hur han ska tackla människan där hon är svag och brister i vishet. 


Vishet, som ju tillhör Gud, börjar med fruktan, säger Ordspråksboken,  djävulen lockar därför bort människor från Gudsfruktan; varför ska man frukta den barmhärtige Guden?

 Världens prins styr enligt det hat han har mot Gud och människor. Han hatar människan därför att hon kan uppnå evigt liv med Gud. 


Men världen är Herrens fotpall, allt i himmelen och på jorden är Hans! Kristus är Konungen!

Världens prins, djävulen, är Guds redskap för människors frälsning. Utan att bli prövad i vår tro kan vi inte vinna himmelen. Vår tro får inte stagnera, det är meningen att vi ständigt växer i tro; på bredden, på djupet och i höjden!

Världens prins har en sista dag, Herrens är Evigheten.

 Skapelsen är Hans verk och den ska en dag ges tillbaka till Honom med räkenskap.
 Det gäller allt: oss själva, våra kroppar, våra själar, naturliga gåvor och förutsättningar, våra barn och våra medmänniskor, djur och natur.
 Allt är till låns för att användas till Guds ära och människors frälsning.

 Den som undanhåller en eller två, eller kanske fler av de tio talenterna som var honom anförtrodd, och ger tillbaka resten, anses vara generös därför att han givit tillbaka större delen av den anförtrodda summan;
 men "genom att undanhålla den mindre delen av talenterna visar han att han är orättvis och girig”,
säger St. Basil. "
Sa jag undanhåller?, fortsätter Basil,;
 "när han som var anförtrodd med endast en talent gav den tillbaka helt och fullt som han hade fått den var han fördömd för att inte ha lagt till av vad han hade fått!”

Trofasthet till Jesus i det lilla. Trofasthet till Jesus i allt, för Han har älskat sina egna, och Han älskade dem intill slutet. Han ger oss nåd på nåd - för vi faller gång på gång! Han är trofasthet. Det finns ingenting orent i Honom, ingenting halvt, ingenting falskt - Hans kärlek är total och sann. Vårt liv handlar inte om att behaga världen, ändå söker vi febrilt vänskap med den. Det kostar oss livet i Kristus. Det kostar oss total förlust för vår själ, total förlust av att kunna uppnå ett liv i vänskap med Gud. Trofasthet i det lilla är grundläggande för att kunna leva ett liv i tro på Jesus.

Må trofasthet till Jesus vara ljuset inför våra ögon, ljuset som upplyser stigen vi går på. Det är Kristi trofasthet vi bör kontemplera, det är Hans trofasthet som får oss att förstå något av Guds Godhet, och då, när vi vill besvara den trofastheten, börjar vår omvändelse på djupet.


Om vi kunde vara lika ivriga i att förenas med Gud som människor är ivriga att förenas med världen!