Fr. Fogelqvists predikan söndagen efter Kristi Himmelsfärdsdag

Den katolska miljön 

Dagens epistel är hämtad ur aposteln Petrus första bref. Temat är den kristna församlingen. Ända sedan vi mottogo Dopet tillhöra vi kyrkan och vi äro äfven anvisade en bestämd församling i kyrkan. Kyrkan känner inget allmänt och relationslöst medlemskap, som kan finnas i en massorganisation, som bara har ett medlemsnummer eller kundnummer. Nej, kyrkan anvisar var och en af sina medlemmar till en bestämd församling, med en bestämd präst, en själasörjare. Vi som äro samlade här, eller åtminstone flera af oss, bilda en särskild sorts församling, ett slags personförsamling, ty vi ha valt att samlas kring riten för den traditionella latinska mässan, också kallad den helige Pius V:s mässa eller den tridentinska mässan. Kärt barn har många namn! Påfven Benedikt XVI har sagt: “det som var heligt för våra förfäder, det måste också vara heligt för oss.” Och beviset för detta är denna gemenskap som samlats. Låt oss taga vara på tillfället att fira den heliga mässan i denna rit, låt oss troget hålla fast vid den och låt oss stärka hvarandra genom vår närvaro. Vi känna alla till skillnaden mellan Paulus VI:s eukaristifirande och Pius V:s mässa, och de goda skäl som finns för den senare, traditionella mässan.  

Propositio  

Den som inte har ett rätt förhållande till sin församling, kan inte heller ha ett rätt förhållande till sin kyrka. Den som inte älskar församlingen, kommer inte heller att älska kyrkan. Församlingslifvet kräfver samverkan och deltagande från alla dess medlemmar. Söndagens epistel gifver oss vägledning om hur vår relation till vår församling bör vara. Först heter det: “varen visa och vaksamma till bön.” Aposteln Petrus manar här de kristna till ett väldisciplinerat lif. Han varnar för overksamhet och slapphet men också för motsatsen: Öfverdrifter i fråga om känslor, svärmeri, fokus på uppseendeväckande mirakel. Läget kräfver alltså behärskning, måttfullhet, full själfkontroll. Och den gemensamma bönen, församlingens umgänge med Gud i olika gudstjänster, kräfver detta. Hur godt är det inte när en sådan anda lefver i församlingen och kan prägla den. Den ödmjuka beredskapen, att äfven i bönen inte söka sitt eget, utan Gud, denna ödmjuka beredskap måste finnas inom oss. Sedan manar aposteln: “bevaren ständigt eder kärlek till hvarandra; ty kärleken öfverskyler en myckenhet af synder”. Kärlek är en svår dygd. Nästankärlek är en svår kärlek, ty vi känna vår nästa; vi känna honom bara alltför väl, vi känna till hans fel och svagheter. Men kärleken bejakar nästan som han är, och inte, som han borde vara. Den tyske katolske politikern Konrad Adenauer har en gång sagt: “man måste taga människor som de äro; det finns inga andra.” Hur sant och riktigt är inte detta! Sedan kommer Petrusbrefvet med en påminnelse som låter konstig för oss idag: “varen gästvänliga mot hvarandra utan knot.” I en tid då människor reste litet och det var långt mellan värdshusen, så var det en plikt att taga sig an de resande, bröder som var på tjänsteresa eller systrar på vallfärd. I dag är detta inte längre något problem. Vi förstår denna uppmaning rätt när vi tillämpa den på medmänsklig kontakt mellan människor i gemenskapen. Inom den katolska gemenskapen stödja och stärka vi hvarandra. Om vi inte få kontakt med hvarandra frukta vi att vi kommer att gå under. De troende utbyta idéer, undervisa hvarandra och hjälpa hvarandra.  

Under 1800-talet blomstrade det religiösa och kyrkliga lifvet i en aldrig tidigare skådad omfattning. Uppsvinget berodde till stor del på bildandet af en katolsk miljö, en katolsk omgifning. Katolska kristna stodo enade och solidariska bakom sina präster. De voro förtrogna med och förenade genom söndagsmässor, andakter, processioner och folkliga missioner. De gingo med i föreningar där de funno en känsla af tillhörighet. Katolska kristna gifte sig med andra katolska kristna. I katolska länder läste de en af hundratals katolska tidningar. Kärleken till barn var också en del af den katolska miljön. Normen var stora familjer. Ur den sprungo nästa generation af präster och medlemmar af religiösa ordnar fram. Det rådde inte längre någon brist på präster; antalet nunnor nådde sin höjdpunkt. Katolska förskolor, skolor och katolska sjukhus växte fram öfverallt.  Tiderna förändras, men uppgiften är densamma: att skapa en katolsk miljö där individer känna sig hemma, trygga, understödda. Medlen äro desamma som på 1800-talet. Det grundläggande bandet är det gemensamma utöfvandet af den katolska tron. Att gå i kyrkan tillsammans skapar en känsla af gemenskap, människor känna hvarandra och bekänna sin katolska tro. Än idag är föreningar ett oumbärligt medel för katolsk socialisering.  Aposteln Petrus fortsätter i sitt bref: “Tjänen hvarandra, hvar och en med den nådegåfva han fått”. Att tjäna hvarandra, hvar och en med sina förmågor och resurser är något som ständigt måste inpräntas i oss. Tjänande börjar med enkla saker, som inte böra underskattas, som att förvara en reservnyckel till någon annans lägenhet, hämta posten eller vattna blommor när någon är borta, handla åt någon som är sängliggande.  Tjänande inkluderar också att betjäna andras andliga behof: att föreslå bra läsmaterial, taga sig tid till samtal. Tjänandet fortsätter i att man ber för hvarandra. Genom bön kunna vi bli osynliga välgörare för hvarandra. Det är en skrämmande tanke att människor kan gå förlorade för att det inte bads eller bads tillräckligt för dem. Kyrkan är det rum i hvilket vi som kristna har ställts. I församlingen möta vi kyrkan. I församlingen gestalta vi också kyrkan på vårt sätt. Kyrkan är ett ömsesidigt gifvande och mottagande.  

Peroratio 

Kära vänner, kanske kan denna söndags epistel skärpa vårt fokus på vår uppgift att väcka ny kärlek till kyrkan, så att Gud i allt må förhärligas genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.