6.e Söndagen efter Pingst

"Vi ser i denna redogörelse, säger den salige Bede, att i Kristus agerar å ena sidan Hans mänsklighet, å andra sidan Hans Gudomlighet. Vem kan inte se att Herren, i sitt medlidande med folkmassan, rördes av mänskligt medlidande, medans det är ett verk av Gudomlig kraft att bespisa fyra tusen människor med sju bröd och några få fiskar".

Folkmassan som just ätit och blivit mätta tog inte med sig resterna av bröden utan lämnade dem kvar för att lärjungarna skulle samla dem i korgar. Jesus lär oss här att nöja oss med det nödvändiga och inte söka efter något mer än det. 

Vår Herre ville inte skicka iväg någon hungrig, eftersom Han, tvärtom, vill ge alla näring genom sin nåd. Jesus bär en stark medkänsla för folkmassan som hade varit tre dagar utan mat. Den första frukten av Jesu medkänsla här är att Han gör ett underverk för att de alla ska få något att äta. Efter att ha givit dem att äta avfärdar Jesus folket eftersom Han själv skulle gå vidare. I Johannes Evangeliet däremot, skickade Han iväg folket för att de ville göra Jesus till deras konung - därför att Han gav dem bröd.

Moderna exegeter säger att bröd-och-fisk undret i Markus 6 är samma som i Markus kapitel 8. Men bägge miraklen skiljer sig väsentligt! Varför skulle Markus Evangelisten skriva om samma underverk två gånger med skilda detaljer? I så fall skulle den ena skildringen inte vara sann, men i Skrifterna finns inget osant. Skrifterna är Guds ord.

Det första underverket (Markus 6) äger rum före påsken på det "gröna gräset" medan detta brödunder äger rum flera veckor senare när gräset i den delen av världen är utbränt. Här säger alltså Markus istället att de "satte sig på marken". Många av de tidiga Skrift tolkarna, t.ex. den helige Augustinus, påpekar att den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan de två miraklen är att det första utförs för en judisk samling människor medan detta brödunder utförs för hedningar. 

I Markus 6 ser vi Guds brödunder för judarna, och i Markus 8 gör Han likaledes brödunder för hedningarna. När vi sammanför dessa två berättelser, finns det bakom dem en antydan till att Jesus kom för att stilla både judars och hedningars hunger; att i Jesus, i sanning, finns den ”Gud som öppnar sin hand och mättar allt levandes begär” (Ps. 144; 15-16, Vulgata).

Men man kan ändå fråga sig: varför skulle lärjungarna, med det första miraklet färskt i minnet, vid detta senare tillfälle ha varit förbryllade över att Jesus skulle kunna göra ett under? De hade ju redan sett ett sådant under! Om de redan (i kap 6) sett Honom göra brödochfisk undret varför frågar dem:”hur kan vi här i öknen finna något att äta” ?

Det är mycket svårt för oss att sätta oss in i lärjungarnas situation. Vi är så vana vid Guds under och kraft, vi är vana vid att Han är sann Gud och sann Människa. Kanske har vi blivit alltför vana vid Guds storhet? När vi tänker på Guds kraft ser vi det som något inneboende och permanent. För lärjungarna kan det ha verkat som att Kristi kraft "kom och gick". Lärjungarnas mat har ju alltid försetts på vanligt sätt: Jesus brukar skickar dem att köpa mat med de pengar som finns i kassan. 

Herren säger åt dem att samla ihop resterna, en antydan till att lärjungarna inte ska förvänta sig att bli givna mat genom mirakel. Dessutom, det är inte förrän efter uppståndelsen som lärjungarna helt förstår att Jesus är sann Gud och sann Människa, att Hans Gudomliga hjälp alltid är nära. Likaså, efter uppståndelsen erfar de att Hans mänskliga trofasthet, delaktighet och ömhet fortsätter att vara med dem.

Någon skrev i en kommentar till detta evangelium att ”i tider av svårigheter och nöd riskerar vi att glömma bort tidigare erfarenheter av nåd och hjälp. Guds mäktiga ingripanden i tidigare skeden av människors liv faller ur deras minne.  Gud må ha delat Röda havet för sitt folk, men de hade knappt hunnit över på andra sidan förrän de knorrar mot Moses och räknar med att de måste förgås av törst, så de ropar: Är Herren ibland oss ​​eller inte?! Det är också möjligt att lärjungarna väl minns det första mirakulösa brödundret men inte vågar nämna den för Jesus. Vi sa att det första brödundret var för en övervägande judisk folkmassa medan Jesus denna gång gjorde miraklet för hedningar. Lärjungarna tvivlar på att samma mirakel skulle tillåtas för hedningarna. De kanske också undrade om dessa hedningar förtjänar att belönas av Gudomlig kraft".  Det är därför möjligt att lärjungarna inte tvivlar på Jesu kraft att hjälpa folkmassan utan tvivlar istället på sin egen oförmåga att hjälpa. Kanske de egentligen frågar: "Vad kan vi göra åt deras hunger?"  

Vad kan vi göra åt människors hunger i denna världs andliga öken där man lever och dör av andlig svält?

Gud ömkar sig över människors likgiltighet, otro och kyla gentemot Livets Bröd. Han håller ut sin hand för att mata oss med Hans Kropp och Blod men inte många hungrar efter det. Inte många visar vörnad inför det.

Kyrkan och världen förenar sig i att söka skapa ett jordiskt paradis där människovärdighet är det centrala fokuset. Men människans värdighet består i att hon är skapad till ett evigt liv med Gud. Hennes värdighet består i att Gud vill förena sig med henne, ja, hon är menad för ingenting mindre än ett levande förhållande till Honom.

Människan i sig själv, än mindre i sin synd, har ingen värdighet. Utan Kristi Blod finns för oss ingen värdighet. Av och i oss själva har vi ingen värdighet. Det är Gud som ger oss det. Synd är ett hinder för människans värdighet. Paulus säger att den ”gamla människan” har blivit korsfäst med Kristus på det att syndens kropp må göras om intet".  "Må göras", det är alltså inte klart, det görs bara när jag själv tar på mig Kristi lag och utarbetar det i min kropp och i min själ genom att följa det Han säger; välj välsignelse - inte förbannelse, välj liv - inte död.

Ändå talar Kyrkan inte om synd. Kyrkan och världen lär nu att människan är värdig att få vara sig själv, värdig att leva i frihet från Kristi oföränderliga lag. Därför lever människor i en öken där varken välgörande bröd eller drickbart vatten finns!

Det brödet och det vattnet skulle Kristus ge oss, men, Hans lag görs bort med, suddas ut, förändras/uppdateras. Jesu Ansikte kan inte längre kännas igen. 

Och det är meningen, för Han är ett tecken på motsägelse. 

Kristus ger heliggörande bröd och porlande vatten till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. 

Vi behöver en stark tro, en tro som apostlarna själva vid den tiden av brödmiraklet inte ägde - en tro som hämtar tillit från Guds tidigare handlingar av trofasthet och kärlek. 

St. Ambrosius kommenterar på Markus evangeliets text om bröd-och-fiskmiraklet och säger att: 

”Hans himmelska ömhet gav dem mat. Han gav mat till dem som sökte Kristus i öknen. Guds ord talar - inte om jordiska ting - utan om Guds rike. 

Och om någon av dem bär på synd; lidelsens sår, så helar Han dem. Han helar dem som behöver helande från synd. Han gav de hungrande andlig mat. 

Ingen tar emot Kristi mat om hon inte först blir helad, de som är bjudna till måltiden blir först helade. 

De lama får kraft att gå, så att de kan komma till måltiden, 

de blinda kan inte se dörren till Herrens hus om inte ljus först ges dem.

Den syndiga själen är först helad genom förlåtelse för dess synder, sedan, blir de fyllda vid Herrens bord”.