Söndag 17 Juni

Markus 4:26–34
Jesus sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«
Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

                                          Betraktelse
Jesus liknar Guds rike med det växande fröet.
Guds rike mitt i bland oss och inom oss har påbörjats av Jesus i Hans förkunnelse av ordet.
Kraften som Hans ord bär växer och mognar tyst och stilla tills Hans rike är uppbyggt och ska på den sista dagen visa sig i all sin härlighet och makt.

Jesu Kungarike är det som är nu och det som ska komma. 
Jesu Kungarike är Kyrkan; det lilla fröet vilket växer till sig och leder till Guds eviga rike. 
Kyrkan är Guds rikes frö som är helt vänd till Gud, går mot Gud och leder andra till Gud och Hans rike.

Fröet, som är Kyrkan, ska visa sig vara 
”det himmelska Jerusalem”, och ”vår Moder”.
Det fläckfria Lammets fläckfria brud.

Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för henne för att helga henne. Han har ”förenat henne med sig själv i ett oupplösligt förbund, ger henne näring och sköter ständigt om henne” (ccc 757).

Jesus använder senaps kornet i sin liknelse för att visa att Guds rike till en början verkar litet och obetydligt men blir sedan så högt och brett att det reser sig över hela jorden, grenarna når till tidernas början och sträcker sig till tidens slut.

Det finns ingen som inte blivit berört av detta träd.

Fröet i Jesu hand är pyttelitet, enkelt och oansenlig. Guds rike, precis som Gud själv, är undangömt i den här världen och kan bara synas genom trons ögon. Han som har sått är densamme som han som skördar – och Han kommer bara vid tidens slut. 
Tills dess får vi se Honom, se Hans rike, i trons ljus.
Också Kyrkan, kan bara ses i trons ljus, även då hon är synlig.

Att Guds rike växer och mognar är möjligt genom Guds kraft.
Likt det lilla senaps kornet växer Guds rike ut ur vad som verkar en obetydlig början (och för många, en obetydlig fortsättning).
Jesus vill att vi föreställer oss senaps kornet för att förstå tron.
Om vi har tro, även om det är mycket lite, kan Gud göra stora saker för oss och med oss - så länge vi inte tror att det är vi själva som förverkligar Hans rike här på jorden. Guds rike är inte ett ”gör-det-själv- program -
om vi agerar så kommer vi snart att bli minst sagt frustrerade.

Vi är bara tjänare i Guds vingård, allting hänger på Honom, inte på oss.
Naturligtvis så är vårt medarbetande, disposition och vår längtan att tjäna Jesus och göra Hans vilja grundläggande för att kunna ta del på ett fruktbart sätt i Guds arbete för förverkligandet av Hans rike och människors frälsning.
Men det är aldrig vi själva som kan göra någonting för ”utan Mig kan ni inte göra någonting”
(Joh. 15:5).

Det är fruktsamhet som betyder något, det är det Gud söker i våra liv. Frukt är inte effektivitet, fruktsamhet kan inte mätas av statistiska centralbyråer, för fruktsamhet har inget med kvantitet att göra men med kvalitet.
Vi kan ibland se fruktbarheten i våra liv, i vårt personliga förhållande till Gud, vi kan se det i en annan människas liv.
Det är inte mätt med popularitet, inte heller med nummer, men kan förnimmas genom frukten den människan bär, den kan ses i ett sken som lyser igenom, ibland uppenbart men ibland inte så uppenbart, som t.ex. i en fysiskt eller mentalt lidande person förenad med Kristi lidande, där frukten kan vara maximal även om det inte är synligt.
Det kan ofta också vara så att vi inte alls ser någon frukt av våra böner och uppoffringar, arbeten och försök. Det betyder inte att det är fruktlöst.
Vi kan inte begära av Gud att se frukten, även den måste ödmjukt överlämnas till Gud - för om något av vad vi gjort skulle bära frukt så är det ändå Gud som har bevattnat och välsignat. Han är och förblir alltid den första och sista principen till fruktbarhet.

Jesus har sått frön i själar, fröna är menade att mogna och bli träd där andra själar kan finna vila och näring så att de i sin tur kan växa och bli till träd där andra själar...

Gud sår i tystnad, när fröet börjar att utveckla sig vet ingen, inte ens vi själva, men den jord vi bär är mer eller mindre – mycket - eller inte alls - fruktbar.
Det vi kan bidra med, till förverkligandet av Guds rike och människors frälsning, är att bli en fruktbar jord.

Vi blir en fruktbar jord ju mer vi är styrkta i tro. Tro är en dygd. Man kan och bör träna upp sin tro så att den blir djupare och starkare i våra liv. Träna sig i att utöva dygder.
Dygder är goda vanor;
”En inre hållning hos människan att ständigt och beslutsamt göra det goda. 
Målet för ett dygdigt liv är att bli lik Gud
(CCC1803).

Egentligen så behöver vi dygderna för att kunna leva kvar i kärlek till Gud och till vår nästa. Dygderna är likt bränsle; de får det allra viktigaste i våra liv att ”gå”och att fortsätta att gå. 
Dygder är ju det som gör att vi inte bara ibland är tålmodiga, att vi inte bara ibland lyckas hålla oss borta från att bli griniga och tjuriga när nåt går emot oss, att vi inte bara ber ibland... 
Kontinuitet, i att göra det som är gott, rätt, sant och bra.
Dygder gör oss vanemässigt goda, även under provokation.
För att kunna uppehålla Guds kärlek i oss måste vi träna oss i t.ex tålamod.
För att kunna leva sanningsenligt måste vi träna oss i t.ex. ärlighet i det vi säger och gör. 
Det är bäst att vi börjar idag med det -  för som Jesus säger så: " går skäran när skördetiden är inne".

Grunden till alla dygder är ödmjukhet.

 

”Ödmjukhet är grunden för alla andra dygder, 
så i den människa där ödmjukhet inte finns, 
kan det heller inte finnas några andra dygder, 
även då det kan te sig som om det fanns”.
(St. Augustinus)


Ödmjukhet är, liksom tro, något man borde be att få. När man ber att få en viss dygd kommer det inte som en ”skänk från ovan”, men himlen ger oss istället tillfällen att växa i just den dygden.
Ber man t.ex om ödmjukhet, lär man få tillfällen till en del förödmjukelser…

Den som bäst kan hjälpa oss med ödmjukhet så väl som med tro, är Jungfrun Maria.
Hon var en oansenlig flicka i en bortglömd och obetydlig by, blev, genom Guds eget val, Himmelens Drottning, Änglarnas Drottning, Kyrkans Moder, Guds Moder... 
Men hon är och förblir ”en ringa tjänarinna” i Guds rike. Magnificat!


                    ”De är fulla av sav och kraft”