angående handkommunionen

”Må din kropp, O Herre, som jag har tagit emot,
och ditt blod som jag har druckit,
förbli tätt intill mitt inre väsen,
och gör så att ingen fläck av synd finns kvar i mig
som har livnärts med detta rena och heliga Sakrament”    
                        

(Ur den Romerska Missalen, 1962, prästens tacksägelsebön)

Angående Kommunion i handen
 

”Memoriale Domini”
 
Förutom att det inte finns några medicinskt officiella källor som har föreslagit att det skulle vara mindre risk för spridning av covid -19 med kommunionen i handen än med kommunionen på tungan, så är dessutom kyrkolagen sådan att den inte kan ändras.
 
I dokumentet ”Memoriale Domini” står det klart och tydligt att kommunion på tungan är normen i den Katolska Kyrkan, och att den normen aldrig upphört!
 
I den Traditionella (Tridentinska, Klassiska, Antika, Ständiga…) Mässan är kommunion på tungan, knäböjande, gällande.
 
Men så är också fallet i den nya Mässan (1969) då det inte finns och aldrig har funnits, någon lag som säger att kommunionen skulle tas emot i handen, stående!
 
Historiker kan inte precisera när kommunionen i handen infördes.
 
Utövandet att ta emot den heliga Kommunionen i handen spreds i katolska kretsar i början av 1960-talet, främst i Belgien, Holland, Frankrike och Tyskland, men detta var, visste alla, ett liturgiskt missbruk.
 
Den 28 maj 1969 utfärdade kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning dokumentet ”Memoriale Domini”, där det sades:
 
”… således var detta bruk etablerat, att prästen placerar den heliga Hostian på kommunikantens tunga. Detta sätt att dela ut kommunionen måste kvarhållas i Kyrkan över hela världen, inte enbart därför att det är en urgammal tradition, men särskilt därför att det uttrycker de troendes vördnad inför Eukaristin”.
 
På grund av det alltmer ofta förekommande missbruket, gjorde Påven St. Paulus VI en undersökning där han bad världens biskopar att uttala sina åsikter om det.
Angående biskoparna svar, skrev påven;
 
"Av de mottagna svaren är det således tydligt att det överlägset större antalet biskopar anser att den nuvarande disciplinen (dvs. heliga Kommunionen på tungan) inte alls borde ändras, och att det skulle vara kränkande för dessa biskopar och för majoriteten av de troende att ändra det”.
 
Paulus VI bedömde att sättet att ta emot den heliga kommunionen inte skulle ändras utan att den snarare skulle följas i omsorg av Kyrkans bästa.
 
Enligt detta dokument - och alla andra dokument utgivet av Kyrkan - är det uppenbart att Kyrkans norm är Kommunion på tungan.
 
Men allmänt bruk är Kommunion i handen…
 
Trots omröstningen bland världens biskopar beslutade påven St. Paulus VI år 1969 att göra en kompromiss med biskoparna på kontinenten därför att vissa biskopar menade att det ”nu var för sent att ändra de troendes sätt att ta emot Kommunionen”.
Påven godkände inte kommunionen i handen men var dock öppen för att bevilja en indult - ett undantag från lagen - under vissa villkor:
 
för det första kunde en indult inte ges till ett land där kommunion i handen inte redan var en etablerad praxis (fast det aldrig hade givits något tillstånd för detta);
för det andra måste biskoparna i länder där kommunionen i handen etablerats godkänna utövandet "med en hemlig omröstning och med två tredjedelars majoritet."
Utöver detta fastställdes sju förordningar angående kommunion i handen, de tre första bestämmelserna gällde:
respektera de troende som följer traditionell praxis (att ta emot kommunionen knäböjande och på tungan),
upprätthålla de troendes korrekta vördnad och respekt för Eukaristin, och stärka tron på den verkliga närvaron.
 
Olydnad till dessa bestämmelser kunde leda till att kommunion i handen skull förbjudas.
 
 
Intressant nog så hade 11 länder, därav också hela Skandinavien, redan 1969, fått en indult att ta emot kommunionen i handen.
 
”Memoriale Domini” uttrycker tydligt att ”den traditionella och universella disciplinen i kyrkan är den av Kommunionen på tungan, eftersom "den är baserad på en tradition som går tillbaka många århundraden, men mer speciellt för att den uttrycker och betecknar de troendes vördnad och respekt för den heliga Eukaristin. ”
 
Idén med ”Memoriale Domini” var helt enkelt att göra missbruket lagligt där det inte lyckades elimineras…
 
Men kan en indult någonsin bli påläggande?
 
2:a Vatican Konciliets ”Sacrosanctum Concilium”, konstitutionen om den heliga liturgin, nämner ingenting om kommunionen i handen.
Inget av de dokument som följer SC. talar heller om det, inte ens den nya Romerska Missalen, utan bara "Memoriale Domini”, som fastställer det i termer av en indult.
 
Kommunion på tungan tillhör alltså den universella lagen, medan kommunion i handen är en indult; ett undantag.
 

Redemptionis Sacramentum 92
 
Den andra grundläggande hänvisningen, utanför ”Memoriale Domini” är Redemptionis Sacramentum 92, (2004) som talar om de troendes rätt att få kommunion på tungan, knäböjande.
Redemptiones Sacramentum 92 i sin tur var svaret till Johannes Paulus encyklika "Ecclesia de Eucharistia”, där han efterlyste normer som skulle beskydda det allra heligaste sakramentet från vissa missbruk som dykt upp under åren.
 
Dokumentet konstaterar att ”de trogna alltid har rättigheten att ta emot kommunionen på tungan, men om någon skulle önska att ta emot kommunionen i handen, i områden där biskops konferensen och med erkännande från den Heliga Stolen, har givit tillåtelse för kommunion i handen, så ska den heliga Hostian bli given till honom eller henne.
 
Men omsorg måste ges att hostian är förtärd av den som tar emot den och i närvaron av den som delar ut kommunionen, så att ingen tar med sig kommunionen i handen och går. Om det finns risk för vanhelgelse så ska kommunionen inte ges.”
 
Verkar det långsökt att kalla det för vanhelgelse när små partiklar från Hostian faller på marken eller på golvet och blir trampad på -hur omedvetet och hur ovilligt de än må vara - av de som kommer efter för att ta emot Kommunionen?
 
Även den allra minsta partikel är Kristi Kropp och Blod lika mycket som hostian vi tar emot.
 
Man frågar sig, efter att ha läst igenom dessa olika kyrkodokument, hur det är möjligt att enskilda präster och biskopar själva ändå beslutar att förbjuda kommunion på tungan?
 
De enstaka människor som ber om det är för det mesta människor som aldrig har tagit emot kommunion i handen och inte heller kan föreställa sig att någonsin göra det!
Det har att göra med något som berör dem i deras inre, något som har med deras samvete att göra.
 
Det är just dessa människor som vill knäböja och ta emot kommunionen på tungan, som blir de svarta fåren, alltså, de som gör enligt den Katolska Kyrkan universella lag!
 
Hur kan samma Kyrka nu motsätta sig sättet att tillbe vår Herre, när det är precis på detta sätt som Hon har undervisat Hennes barn att göra i alla århundraden?!
 
Eftersom influensor kommer och går varje år så är det inte ett alltför långsökt antagande att det kan bli ett årligt imperativ, vid virustiden, att sluta att knäböja och ta emot kommunionen på tungan, stänga kyrkor och på vissa ställen, avskaffa Söndags Mässan!
…om vi nu överhuvud taget kommer tillbaka till kommunion på tungan, knäböjande.

”Herre, gör så att det vi har tagit emot med vår mun tas emot med ett rent sinne, och från att vara en tillfällig gåva, blir oss ett evigt botemedel”
(Ur den Romerska Missalen, 1962, prästens tacksägelsebön)

Historik

Kommunion på tungan kom helt i bruk på 800-talet.
I denTraditionella Mässan ser vi klart hur Kyrkan utvecklat och vuxit in i de olika riter och traditioner (som fanns före 2:a Vatican konciliet) på ett organiskt vis. Allt var inte färdigt från År 1, så det är varken förnuftigt eller sanningssökande att gå tillbaka till År 1 och säga att ”så gjorde den tidiga kyrkan”, när det hela handlar om ett organiskt fördjupande av en allt större insikt i vad Eukaristin verkligen var.  Undan för undan blev man övertygad om att det mest ärorika och vördnadsfulla sätt att dela ut kommunionen och att samtidigt beskydda det från vårdslöshet och missbruk var att ge kommunionen på tungan.
Genom dessa och andra successiva insikter om heligheten kring vår Herres Kropp och Blod, skulle en allt större vördnad och respekt bli sättet att tillbe Gud i och genom Jesus Kristus i Hans Kyrka.
 
Man kan också lätt förstå att det var stora skillnader mellan de första 300 åren då det var våldsamma förföljelser av de kristna och det ännu inte fanns några kyrkobyggnader - och de århundraden som sedan följde när kristendomen blev det Romerska Imperiets officiella religion från slutet av 300-talet.
 
Synoden i Rouen år 650 fördömde mottagandet av kommunion i handen. Detta pekar på att mottagandet av den heliga kommunionen på tungan redan måste ha blivit en etablerad praxis.
 
Innan kommunionen på tungan infördes fanns det t.ex. instruktioner om hur man skulle hålla händerna vid kommunion mottagningen: ”Den högra handen kupad likt en liten tron i den vänstra handen”, och en slöja lades över kvinnans hand innan kommunion lades däri.
Man skulle vara försiktig, sades det, så att ingen partikel tappades;
 
”En sådan förlust skulle vara lika med stympning av din egen kropp” (Cyril av Jerusalem).
 
Den heliga Hostian som lades i den högra handen togs inte sedan med den vänstra handen men med munnen!
 
Knäböjning, genuflex, tre djupa böjningar… var uttryck av tillbedjan och vördnad innan man mottog kommunionen. Det finns också källor som visar att kommunionen gavs på tungan på 500-talet. Men det var på 800-talet som det hade spridits universellt och så blev och förblev sättet att ta emot kommunionen.
 
 
Cardinal Newman
 
De flesta vill gärna ignorera utvecklingen inom liturgin som har ägt rum under inspiration av den Helige Ande. Det mest effektiva svaret på samtida liturgiska och doktrinära innovatörer finns i Newmans ”Utvecklingen av kristen doktrin”.
 
Michael Davies kommenterar på Newmans bok:
”I den boken visar kardinalen hur det inte bara var naturligt men också oundvikligt att kyrkans liv skulle utvecklas i alla aspekter.
De första kristna fortsatte med att besöka synagogor och i många fall följde judiska dietregler.
Århundraden gick innan Treenighetens sanna Natur och Kristi Gudomliga Natur fullständigt klargjordes.
Former för Tillbedjan som användes under förföljelsetider var uppenbarligen inte längre tillräckliga när de kristna kom ut från katakomberna och fann stora Basilikor att Tillbe i.
Liksom med andra doktriner, utan att någonsin motsäga vad som tidigare trotts, blev Mässoffret och vår Herres verkliga Närvaro i Eukaristin mer och mer uppenbar, och detta återspeglades alldeles förträffligt i liturgin.
”Lex orandi, lex credendi”; hur kyrkan Tillber återspeglar vad hon tror”.         
 
Vidare skriver den helgonförklarade Cardinal Newman:
 
”En utvecklad doktrin som vänder på utvecklingsförloppet som föregick den, är inte någon riktig utveckling utan en korruption;
och det som är korrupt fungerar som ett element av ohälsa gentemot det som är sunt”.
 
Michael Davies kommenterar:
 
”Det kunde inte finnas en mer exakt beskrivning av effekten av den omvända utvecklingen som har skett med införandet av kommunionen i handen”.
 
Tro uttrycker sig/ Uttryck som vittnar om tro
 
Om kyrkan fortfarande har som en gällande och generell princip att hålla sig till det som är överordnat, förstklassigt, till det som bäst och som mest uttrycker det Hon tror, hur kan man då prioritera kommunionen i handen som det som mest och bäst beskyddar missbruk och förlust av partiklar?
Kan man verkligen objektivt påstå att utdelandet av kommunionen i handen är det som mest och bäst visar vördnad, tillbedjan och tro till Jesus i det Allra Heligaste Sakramentet?
 
Man går inte fram till kommunionsskranket för att ta emot något -
men man går fram för att ta emot Någon.
Det är vår tro på det Allra Heligaste Sakramentet vi vittnar om.
 
Denna unika och Heliga Hostia är vår Återlösare i Hans Gudomliga Person som, för vår frälsnings skull, springer likt en gasell över bergen mellan himmel och jord för att komma till vår väntande och längtande själ.
 
Varför måste vi nödvändigtvis ta emot Gud som om Han vore en jämlike? Eller, inte ens det, som en bit bröd!
 
”Ingen äter av köttet utan att först tillbe det”.
                            (St. Augustinus expositions on the psalms; Psalm 98)
 
Knäböjande och kommunionen på tungan återspeglar precis det: Tillbedjan av Hostian innan den tas emot.
 
Kristi sanna kropp och blod. Kristi sanna kropp och blod är Kristus, sann Gud och sann människa. Kristi kropp och blod bär Kristus; sann människa, Hans kropp och blod bär Kristi Gudomlighet och själ; Gud av Gud.
I mer än 1500 år har Kyrkan förstått att vi, stackars eländiga syndare kan och vill och bör visa inte bara vördnad till det himmelska Sakramentet men också Tillbe Honom i Sakramentet, ära Honom i Sakramentet så mycket vi någonsin kan med vår kropp och själ och mänsklighet!
Människor har givit sina liv för Kristus i Sakramentet, byggt de allra vackraste katedraler för att visa och förkunna denna Hostias helighet!
 
Den Heliga Kommunion var ”brödet man bröt på Herrens Dag”.
I Kristi Kyrka blev denna sanning utvecklad i kärlek till Herrens Kropp och Blod; man byggde en strålande vacker liturgi omkring denna Ädelsten av högt pris, dekorerade omkring Ädelstenen för att uttrycka Kyrkans kärlek och tacksamhet till Jesu Kropp och Blod i Hostian och för att lära de troende verkligheten om Jesu Kristi Närvaro i Eukaristin, Kyrkans Allra Största Skatt!
Sakramentet skulle vara en påminnelse om himlen, om lydnad till Kristi ord, om Guds skönhet och härlighet och om evigt liv…
 
När kommunionen blir mer och mer sedd som en måltid, en symbol av Kristi kropp och blod, ett föreningens sakrament dit alla kan och borde komma för att förenas med varandra- då behövs verkligen inte någon dekoration, inte heller behövs vackra Mässhakar, inte heller behövs vacker liturgi, då räcker det egentligen med att läsa Bibeln eller, varför inte, sjunga hymner och dricka kaffe.
 
 
Uttalanden om kommunion på tungan och knäböjande
 
Kardinal Ratzinger, har skrivit att knäböjning är "ett uttryck för kristen kultur, som förvandlar den befintliga kulturen genom en ny och djupare kunskap och erfarenhet av Gud."
 
Han påminner oss om att det grekiska ”ordet ”proskynein" förekommer femtionio gånger i Nya testamentet, varav tjugofyra finns i Uppenbarelseboken; boken om den himmelska liturgin, vilket framställs inför Kyrkan som standard för Hennes egen liturgi.”
                                                                      (Theology of the liturgy)
 
I hans bok ”The spirit of the liturgy” talar Kardinal Ratzinger om en berättelse som kommer från ökenfäderna:
Djävulen tvingades av Gud att visa sig för en viss Abba Apollo.
Han såg svart och ful ut, med skrämmande tunna lemmar, men mest påfallande var att han inte hade knän…
Oförmågan att knäböja är grundläggande i det diaboliska.
 
I sitt apostoliska brev Dominicae Cenae säger påven Johannes Paul II om prästvigningen:
 
"Hur vältalig är därför riten för smörjelsen av händerna i vår latinska prästvigning, som om just för dessa händer en speciell nåd och den Helige Andens kraft är nödvändig. Att beröra konsekrerade hostior och dela ut dem med sina egna händer är ett privilegium för prästvigda.… ”
 
Dietrich von Hildebrand frågar sig om man föreställer sig att det heliga Mässoffret kommer närmare de troende därför att man använder sig av färre ritualer. Frågan är, säger han,
”om vi bättre möter Kristus i den heliga Mässan genom att stiga upp till Honom eller genom att dra ner Honom i vår arbetsdag. Den nya liturgin hotar att frustrera ett möte med Kristus, det avskräcker vördnad inför Mysterium; känslan av helighet slocknar.”
 
Thomas av Aquino skriver att
”Utdelningen av Kristi kropp hör till prästens ämbete av tre skäl: Först, för han konsekrerar i Kristi person…
För det andra, eftersom prästen är utsedd att vara förmedlare mellan Gud och människor och det är han som offrar till Gud människors gåvor, så är det också prästen som förmedlar de konsekrerade gåvorna till de troende.
För det tredje, eftersom av vördnad för detta sakrament ingenting vidrör det förutom den som är vigd, och prästens händer är vigda, kan enbart han beröra detta sakrament. Därför är det inte lagligt för någon annan att beröra det, förutom från nödvändighet - till exempel om det skulle falla på marken, eller i annat brådskande fall.”
                                               (Summa Theologica IIIa, Q. 82, Art. 3).
 
 
 
Svin influensan
 
Vad har hänt mellan svin influensan 2009 och covid-19, 2020?
Svininfluensan tog omkring 575,400 liv.
(https://www.cdc.gov/flu/spotlights/pandemic-global-estimates.htm)
 
Hade man då, 2009, någon tanke på att kyrkor skulle stängas eller att kommunionen på tungan  skulle förbjudas?
Vad är det som nu gör att man ständigt talar och skriver om - och dessutom utlyser - förbud av kommunionen på tungan, att kyrkor får stängas, och att Söndags Mässor inte får firas för de troende!?
 
Större risk… eller mindre tro?
 
Egentligen är det helt obegripligt att covid-19 skulle ha något över huvud taget med kommunionen på tungan att göra!
 
Vad har covid-19 med kommunionen på tungan att göra?
 
Man undrar varför människor inte får Tillbe Kristus i Kyrkan så som de har lärt sig, så som generationer efter generationer har lärt sig, så som har gjorts i alla tider och i alla slags väder och pester och kriser!?
 
Den katolska Kyrkan är menad att vara en, ”en Kyrkan ett dop, en tro, en Herre”… Hon har alltid sagts vara Universell, och Kyrkan vördade tradition och både ansågs och ansåg sig själv, per definition, vara Traditionell.
Hon har alltid utryckt sin allra högsta kärlek och respekt till sin Herre och Gud i Hans Sakramentala Närvaro.
 
Människor, särskilt präster och kyrkans ledare har i alla tider varit vittnen till Eukaristins oöverträffade helighet.
 
Har covid-19 något med Tillbedjan att göra?
Om det har något med Tillbedjan att göra, så har det också med tro att göra. Tron att människan kommer före Gud, att människors hälsa kommer före Gud.
Tron att Tillbedjan av Gud inte är väsentlig, tron att den heliga Kommunionen inte är så helig, då Kristi Kropp och Blod nu också tas emot/ges med plasthandskar och munskydd…
 
Har den något med frälsning att göra? På ett sätt, ja, för vår reaktion till Covid -19 visar hur lite tro vi har.
Sekulariserad tro. Räcker det?
 
Visar och gör vi rättvisa till Gud när vi förenklar och förminskar så mycket som möjligt förmedlandet av Guds Härlighet i Liturgin och till Hans Sanna Närvaro i Sakramentet?
 
Hur klarar man sig i Covid-19?
Man klarar sig genom att förbereda sin själ, detta är Kyrkans första och största intresse; att hjälpa själar till evigt liv, för det är för det Kristus har kommit, det är för det Han har låtit sitt allra heligaste Hjärta bli genomborrat av en lans, det var för det Hans blod flödade ymnigt, och det är för det Han byggde en Kyrka på Apostlarnas och Martyrernas blod.
 
På baksidan av ett litet bönekort med bilden av den heliga Katarina av Siena står det:

”Bed för oss pilgrimer i tiden så att omsorgen för vår kropps hälsa inte blir på bekostnad av vårt evigt goda”.

Amen.

 
 

Källor:
Michael Fiedrowicz, "The Traditional Mass”
”Memoriale Domini”, Instruction on the Manner of administering Holy Communion;
”Redemptionis Sacramentum”, On certain matters to be observed or to be avoided regarding the Most Holy Eucharist
Kardinal Ratzinger, ”The Spirit of the Liturgy
Kardinal Ratzinger, ”Theology of the Liturgy”
Frederico Bortolli, ”la distributione della Communione sulla mano”
Michael Davies, ”Communion in the hand and similar frauds”