De äro besvikna, de så kallade Emmauslärjungarne, eftersom de förloradt tron på Messias, när det visade sig att denne måste lida och dö på korset. På vägen från Jerusalem till den lilla byn Emmaus samtala de med hvarandra om det som trycka dem. De hade uppfattadt Jesus som Israels hopp, folkens frälsare, världens Återlösare. Men stor ifver hade de anslutit sig till honom, och nu hade denne Jesus lidit en förbrytares död. Deras förhoppningar hade grusadts och de sågo med oro huru deras motståndare skulle hånskratta åt dem. 
 
Propositio  
En okänd främling ansluter sig till det lilla sällskapet på väg till Emmaus, en liten by några kilometer från Jerusalem. Han lyssnar till deras betryck, och börjar undervisa dem om de djupare sammanhangen i det som plåga dem. Framför allt argumenterar han från Gamla Testamentet, och så lära de sig att se det som händt i Guds ljus. Främlingen lär de två lärjungarne, som voro på flykt från sig själfva, att tro på Guds visa försyn. I Jesu fasansfulla död, lärde han dem att se Guds osynliga hand, Guds osynliga verkan. 
 
Berättelsen om Emmauslärjungarne har något att lära oss, ty alltför ofta förhålla vi oss som de två lärjungarne. I likhet med dem, gå också vi ofta vår väg besvikna. Denna vår besvikelse har inte så få ansikten. Våra yrkesmässiga förväntningar kan ha slagits i spillror, vår ekonomiska existens eller vårt goda rykte kan tagit skada. Eller också är det vår fysiska kraft och vår hälsa som oåterkalleligt blir allt sämre. Eller det kan vara en vän som vi litadt på, men som förrådt oss eller öfvergifvit oss. Eller också har äktenskapspartnern visat sig vara helt annorlunda än vi hade hoppats, kanske först efter en rad lyckliga år. Allt detta är besvikelser som kunna slå oss till marken. Om de komma öfver oss, då blir världen mörk för oss, då se vi allt liksom med andra ögon. Den absoluta kulmen af denna situation är förtviflan, där vi till slut bara önska oss döden. 
 
Besvikelser finns också på det religiösa området. Då kunna vi ha bedt intensivt och hoppats på Guds ingripande, men allt visade sig vara förgäfves: kanske var det en sjukdom eller ett outhärdligt bekymmer, eller en äktenskapskris. Då gungar marken under våra fötter, världen mörknar och vi kunna tro att vi aldrig kunna bli glada igen.  
 
Men äfven våra besvikelser bli ljusare, när vi se djupare på dem och bemöda oss att se dem i ljuset af Guds försyn och plan. Då gäller framför allt Romarbrefvets fastställande, att ”för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa” (8:28).

Förverkliga vi denna sanning i våra lif, kunna besvikelserna smärta oss endast en liten stund. Endast en liten stund kunna besvikelserna smärta oss, när vi göra bekännelsen i 1 Johannesbrefvet till vår egen, där det sägs: ”Detta är den seger som öfvervinner världen, vår tro” (5:4). Det handlar här om Påsktrons oöfvervinneliga makt. 
 
När vi tro på Guds försyn, då se vi världen i ett annat ljus, då kunna vi snart glädja oss midt i hvardagens bekymmer och vi förstå, att också vi blifva ledda af Kristus på vår lifsväg och inte bara af honom, utan också af skyddsängeln och de helgon som vi vörda; då se vi vårt lifs besvikelser i ett nytt ljus. Vi relativisera dem. De upplösa sig sedan och blir för oss till en väg till den hemlighetsfulle Guden, som tröstar oss varaktigare och mer bestående än människor kunna trösta oss. 
 
Helt och hållet får Emmauslärjungarna upp ögonen, när främlingen bryter brödet och uttalar välsignelsen öfver det. Den handlingen är en påminnelse för oss att vi inte bara i våra besvikelser finner tröst och helande genom Eukaristins mysterium, utan att till slut också alla vårt lifs gåtor, både på det naturliga och det öfvernaturliga området, finna ett svar, när Eukaristifirandet, som ju ”är hela det kristna lifvets källa och höjdpunkt” (LG 11), är bestämmande också för vårt personliga lif. Eukaristin är ju den viktigaste af alla kristna handlingar. 
 
Den nyligen helgonförklarade John Henry Newman, fick under sina sista lefvnadsår möta motstånd och fientlighet från de egna leden, liksom äfven från före detta trosfränder i den anglikanska kyrkan. Med tanke på dem skref han: “Genom dem lärde jag mig alltmer förstå, att till slut, när inget annat bär och alla vårt lifs grundvalar tycks vackla, då är det allraheligaste Sakramentet vår enda tröst. Det är kyrkans tro.” 
 
Peroratio  
I Altarets allraheligaste sakrament är den Uppståndne med oss alla dagar intill världens ände (Matt 28:20); han är i sanning, verkligt och till sitt väsen närvarande. Amen.