Dagens evangelium är taget från Jesu afskedstal, som han höll den sista måltiden, kvällen före sin död. I denna svåra situation för honom och lärjungarne säger Vår Herre: “Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.” När människan ser på sig själf, har hon anledning att vara orolig och rädd. Men när hon i tro ser på Gud och litar på Gud, viker denna oro bort. Tro och förlitan äro grundläggande i afskedstalet och gifver lärjungarne kraft att öfvervinna alla svårigheter i lifvet, också då, när Kristus inte längre är synlig i deras midt. 
 
Propositio  
Först talar Vår Herre om himlen. Himlen är den himmelske Faderns hus, alltså äfven Kristi boning. Hans död är ett återvändande till hemmet. Han återvänder dit hvarifrån han en gång utgick. Men det himmelska huset är inte bara till för honom själf, utan också för de sina. Därför betonar han att det finns “många boningar” och att han går bort äfven för att bereda rum åt dem. Denna förberedelse sker inte bara genom hans förböner, utan genom att han själf går dit. Alla som äro förbundna med honom har hemortsrätt i himlen. Gemenskapen med honom och i honom har en gemensam rätt till det himmelska fadershuset. Nu måste de bli kvar på jorden, men han skall komma och hämta hem dem. Det sker för hvar och en enskildt i dödsstunden, och för hela gemenskapen vid hans återkomst vid tidens slut. 
 
Det är viktigt att se himlen som själens hem. Människor tänker ofta tvärtom. De hänga fast vid det jordiska, betrakta jorden som sitt hem, döden uppfattas däremot som ett steg ut i det okända. I själfva verket är motsatsen fallet för den troende. Här på jorden befinner han sig i exil, han är invandrare, en främling och kringvandrare. Döden innebär då vägen till hemmet, inte bara själens hem utan hela människans. Döden är ett genomgångsstadium ut ur det främmande in i hemlandet. Vi borde oftare i vår jordiska nöd tänka på himlen, som är vårt hem och det egentliga fadershuset. Låt oss tänka att Kristus bara ha gått före, för att bereda rum åt oss: vi komma alltså till en förberedd boning. 
 
Men så kommer en annan fråga. En af lärjungarna, Thomas, säger: “Herre, vi veta inte hvart du går. Hur kunna vi då känna vägen?” Lärjungarne ha fattadt att Jesus lämnar dem, men ha inte förstått hvart han går. Med andra ord: “hur komma vi till himlen? Hvem visar oss vägen dit? Det är då som Vår Hereresäger ett af sina mest majestätiska ord: “Jag är Vägen, Sanningen och Lifvet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Vår Herre lofvar här att om vi taga honom till vår vägledare, och följa i hans spår, skola vi aldrig gå fel.  
 
Jesus är alltså det medel som Gud har utsett åt oss människor att känna honom och få del af hans lif och vara med honom i evighet. Vi människor kunna veta en begränsad mängd saker om Gud tack vare hans uppenbarelse af sig själf i skapelsen, till exempel, men den uppenbarelsen öfverträffas vida af den uppenbarelse om Fadern som Jesus kommer med. Hans lära, nåd och lif är vägen som leder till himlen. 
 
En af lärjungarna, Filippus, som vi fira idag, säger till Jesus: “Visa oss Fadern, det är nog för oss”. Jesus svarade: “Så länge har jag varit tillsammans med eder och ändå känner du mig inte, Filippus? Det som har sett mig har sett Fadern”. Alltså är Jesus och Fadern ett. Den som ser honom, ser också Fadern. Den som är i honom är också i Fadern. Den som går med honom går till Fadern. Så är han verkligen vägen, och den enda vägen. Vi kunna endast fatta det genom tron: “Tror du inte, säger Vår Herre, att jag är i Fadern och att Fadern är i mig?” 
 
Kristendomen är alltså inte en religion vid sidan om andra, utan är religionen med stort R. Ty Kristus är den himmelske Faderns ende Son och därför Gud Faderns uppenbarelse. Man kommer till Gud genom Gud, det är det enda sättet. Kristus är den människoblifne Guden, alltså kommer man bara till Fadern genom Kristus. Andra religioner och lifsåskådningar kunna ha lärt bra och korrekta saker, ändå ha de hamnat i många felaktigheter, som inte lett dem till lifvet utan tvärtom till förtappelse. Människans väg till Gud går alltså hvarkengenom sträng askes eller minutiös lagtrohet eller platonsk separation från materien, än mindre att människan sträfvar efter ett jordiskt paradis eller ens genom att göra goda gärningar, utan religion är till slut att vara förbunden med Kristus genom en lefvande tro. Han är Vägen till människans mål här i lifvet, Vägen som leder till Gud. 
 
Evangeliet tager inte upp eller löser frågor om deras frälsning som aldrig hört talas om Jesus. Hur går det för dem? Guds afsikt är att ingen i världen skall gå under, men hur Gud handskas med hvarje individ är en sak som reserveras för Guds rättvisa och barmhärtighet.  
 
Peroratio  
Kära bröder och systrar! Låt oss alltså fyllas med vördnadsfull tro på att Kristus är Gud och att denne Kristus är har gått före oss till himlen, men också att han är i vår midt. I hvarje Mässa är han närvarande på altaret som offerlamm. I våra katolska kyrkor är han närvarande i tabernaklet och gör dem till ett Guds hus, till en Guds boning; i Kommunionen är han i vår själ, som Emmanuel, Gud med oss. I kyrkans mystiska kropp är han det osynliga hufvudet för hennes lemmar och i hvar och en af våra medmänniskor möter han oss. Låt oss fyllas med denna starka, lefvande tro, att i Kristus visar sig Gud själf. Amen.