När det samtalas om olika religioner, kan man inte så sällan höra någon säga: vi tro väl ändå alla på samma Gud! Därmed vill man säga: det kommer inte alls an på hvilka gudsföreställningar man har, om man tänker sig att det finns en Gud eller flera gudar, om Gud griper in eller är fjärran, om människan kan träda i förbindelse med honom, eller om en oändlig afgrund gapar mellan Gud och människa, om man kan veta mycket om honom eller kanske ingenting alls, allt detta spelar ingen roll, så tänka många idag. Många mena också att allt som man säger om Gud i religionerna är lika sant. Men om allt som man tänker eller säger om Gud är lika sant, också om det där finns motsägande uppfattningar, då kunna vi lika gärna säga: alla religioner är lika falska, ty motsägelser kunna inte bestå bredvid hvarandra. Är nu verkligen allt som sägs om Gud lika sant och lika falskt, då är det bäst att inte alls längre tala om honom. 
 
Propositio  
Det finns i våra dagar inte så få människor, som visserligen ännu hålla fast vid Guds existens, men mena att Gud är en outsäglig hemlighet, inför hvilken man bara kan förstummas; “det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången”, heter det i Dan Anderssons dikt. Det finns något, men vi veta inget närmare om Gud. I förlängningen af detta, säga eller tänka många: alla religioner äro lika sanna; det gör detsamma hvilken religion man bekänner sig till. 
 
Men det är en uppfattning som inte är förenlig med den kristna tron, äfven om den uppfattningen ofta sägs af dem som själfva kalla sig kristna. Det är inte likgiltigt hur man tänker om Gud. Och inte allt som vi säga om Gud är lika sant. I den heliga Skrift har Gud sagt oss hur vi skola tänka om honom. Och kyrkan vittnar för oss i sin förkunnelse under århundradena, hvad som är den heliga Skrifts rätta tolkning. Om vi säga: det gör detsamma hur vi tänka om Gud, vare sig vi tänka si eller så, då ha vi en bekväm Gud, som inte förpliktar oss till något. En sådan Gud kan då inte heller vara oss till hjälp, hvarken i lifvet eller döden, eftersom det i grunden handlar om ett hjärnspöke, en Gud som inte finns. 
 
Nu finns det bara en enda Gud, den Treenige, som uppenbaradt sig i Gamla och Nya Testamentet, och som förkunnas i kyrkan sedan 2000 år. Den som inte tror på denne Gud, han tror antingen inte på någon Gud alls eller har en felaktig föreställning om Gud. Man han säga: han tror på en afgud, som inte ens finns. Om vi känna sådana människor, måste vi uppriktigt sträfva efter att leda dem till den sanne Guden, till den Gud som taladt i Gamla Testamentet, som visadt sig synligt i Jesus Kristus och som i den helige Ande lefver vidare och verkar i sin katolska kyrka. 
 
Gud är inte hvem som helst eller hvad som helst, utan är en personlig, ja, en trepersonlig Gud. Det påminner oss dagens högtid om, Heliga Trefaldighets dag. Gud är en personlig Gud, det vill säga, vi kunna komma i kontakt med honom. Vi kunna tala med honom, vi kunna säga “du” till honom, vi få göra det och böra göra det. Tre gånger kunna vi till och med säga “du” till honom, ty han existerar i tre personer. Vi kunna tilltala honom som Fader, som Son och som Helig Ande. Hur detta skall förstås, det öfverstiger vårt mänskliga förstånd.  
 
Men det finns mycket som vi äro öfvertygade om, och som vi inte förstå; det finns mycket som till slut förblir en hemlighet för oss. Men det är dåraktigt att bara låta de verkligheter existera, som vi kunna förstå, ty hvad kunna vi egentligen förstå? Nästan allt som existerar är en gåta för oss, en hemlighet, i grund och botten i hvarje fall; det gäller redan inom området för vårt naturliga tänkande.  
 
I dagens epistel hörde vi aposteln Paulus skrifva för nästan 2000 år sedan till de kristna i Rom: “O hvilket djup af rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är icke hans domar, och hur outrannsakliga hans vägar!” Gud finns inte till för att förstås. Den helige Augustinus säger: en Gud som inte har några hemligheter, är ingen Gud. En Gud som människor kunna förstå, är en afgud. 
 
I tron på den treenige Guden och i lifvet i gemenskap med honom, med Fadern, Sonen och den helige Ande, däri består kristendomens väsen. Det är det centrala i kyrkans förkunnelse och det centrala i vår tro. Kanske borde man idag hellre säga: det borde vara det centrala i kyrkans förkunnelse och det borde vara det centrala i vår tro. Därför taga vi emot dopet “i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”, alltså i den treenige Gudens namn. Vi hörde om detta i dagens evangelium. Därför göra vi allt i denna hemlighetsfulla Treenighets namn. Vi börja och sluta våra böner i den treenige Gudens namn, och förhoppningsvis börja och sluta vi dagen i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. 
 
Vi bedja till Fadern och Sonen och den helige Ande. Vi tro, att den treenige Guden bor i oss, om vi inte har drifvit bort honom genom allvarlig synd, om alltså dopnåden är lefvande i oss och vi uppfylla buden till den treenige Gudens ära. 
 
Peroratio  

Den treenige Guden lefver och verkar i sin kyrka och - på underbart sätt - i oss, om vi lefva i dopets nåd. Honom tillbedja vi, till honom ropa vi, till hans ära uppfylla vi buden och honom bekänna vi i vårt lif. Han vill lefva i oss, och vi kallas att lefva i honom. Han vill vara vår kraft i lif och död. Han är början, vägen och målet för vårt lif. Från honom ha vi utgått, och till honom skola vi återvända. Och han vill, att alla människor finna honom. Vi skola hjälpa honom med det. Amen.