”Han lever! O min ande, känn  
din Herre och din Gud igen.  
Han lämnat har sitt vilorum,  
och rösten höres som var stum,  
och handen räckes som var kall.  
Han lever och du leva skall” (Cecilia 324:1).  
 
Vi känner kanske igen den gamla påskpsalmen. Med sådana och liknande ord jublar kristenheten sedan tvåtusen år på Påskdagen: ”Han lever och du leva skall”. Han är uppstånden! Man kan säga: kristendomen är uppståndelsens religion. På vår Frälsares verkliga och kroppsliga uppståndelse hänger bokstavligen hela vår religion. Innehållet i denna hemlighet är följande: Jesus av Nasaret, som dog på korset och lades i en grav, har av Gud åter gjorts levande på tredje dagen. Gud har upphöjt honom till ett himmelskt väsen och ur graven försatt honom i himlens härlighet.  
 
Propositio  
Vi hörde evangeliet berätta hur det oerhörda började. Några kvinnor hade gått till Jesu grav för smörja hans döda kropp, det var en akt av fromhet och respekt, som de ville fullgöra. De kom till graven ”när solen gick upp”, få vi veta. Kanske är denna anmärkning från evangelisten Markus inte bara en tidsangivelse. Det faktum att solen gick upp över graven har han kanske också förstått symboliskt. Kanske har han uppfattat det som ett tecken, ett tecken på en helt annan sols uppgång ur graven – Sol Salutis: ”Frälsningens Sol”. Men kvinnorna märkte inte det tecknet. De tänkte bara på graven och på den döde som låg i den. Hur skulle de få bort den stora och tunga stenen framför ingången till graven? 
 
Men när de såg upp, fann de att stenen var bortrullad. Märkligt nog, tar kvinnorna ingen notis om det heller, utan det står bara att ”de gick in i graven”. Vi som hör om den bortrullade stenen, förstår att något sällsamt är i görningen. Men kvinnorna märker ingenting. För dem skulle det ha kunnat vara ett andra tecken: solen går upp och graven är öppen. Men deras tankar är bara vid den döde Jesus och den vördnad de vill betyga honom. Som i en dröm går de in i graven. De är helt uppfyllda av Jesu död. Egentligen är det väl inte så märkligt. Skulle det alls kunna hända något särskilt, när man står vid en grav? 
 
Men så händer något som är mer än ett tecken: ”de såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger och de blev mycket förskräckta.” De såg – en ängel, ett

himmelskt väsen, i vilken vi möta Guds Ord och kraft. Denne ängel i graven betyder något. Gud skickar inte sina budbärare utan orsak. Men kvinnorna i sin sorg undgå också detta tredje tecken, som redan är mer än ett tecken. De känna bara en död Jesus. Alla hänvisningar och vinkar på något annat undgå dem.  
 
På sätt och vis är dessa kvinnors reaktion ett indicium att uppståndelsen är en verklighet. De första vittnena förväntade sig inte att Jesus skulle uppstå. De var därför inte heller benägna till några hallucinationer, önsketänkanden eller bedrägerier, som det har påståtts av kristendomens fiender. Uppståndelsen kom tvärtom som deras livs överraskning. De blev totalt överrumplade – och rädda! 
 
Ängeln sade: ”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått.” Mitt i graven bryter ängelns röst in med evangeliet. För första gången tränger budskapet om Jesu uppståndelse från de döda in i denna värld, och det sker från ängelns mun. “Var inte förskräckta!” Det är det första som detta budskap säger. Det betyder väl närmast: var inte rädda för min närvaro i graven! Men orden betyder också något mer: Var inte rädda för det som jag förkunnar, och var överhuvudtaget inte rädda mer. Från dödens plats, som också besegrade Jesus, möter Guds trösterika budskap till kvinnorna, att lämna därhän fruktan och skräck.  
 
Peroratio  
Ängeln fortsätter och säger: “Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått!” Orden “han har uppstått” innefattar allt som finns att säga, och innehåller hela påskbudskapet. Ni söker Jesus, den korsfäste, men den korsfäste har blivit uppväckt från de döda. Ni söker den som dog, den som tillhör det förgångna. Han är vid liv och har makten både i nutid och i framtid. Ni söker honom i graven. Han är i himlen. Ni menar att historien också för honom går vidare i sina gamla vanliga spår: födas, dö och begravas. I honom tog den historien slut. Ty Gud har gjort en ny början: Han är uppstånden.  Vi anar något av hans hängivelse för oss, och av hans kärlek, som bär oss, och vi skall veta, att den kärlekens hängivelse är starkare än död och grav. Han är uppstånden. Dödens historia har avbrutits, dödens makt är krossad. Det otroliga, ofattbara, absurda har ägt rum: döden är uppslukad av livet. Amen.