“Af detta begrep lärjungarne ingenting. Hvad han menade var fördoldt för dem, och de kunde inte förstå hvad han sade” (Luk 18:24).  
 
Och ändå voro Vår Herres ord nog så klara i sig själfva, när han sade: “Vi gå nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna ha skrifvit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarne, de skola håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skola prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå” (Luk 18:31-33). Visst äro väl de orden inte svåra att förstå, hur märkliga de än i sig kan te sig, men ändå få vi veta, att orden lågo helt bortom lärjungarnas fattningsförmåga.  
 
Propositio  
De kunde inte förstå hans ord om korset, innan det verkligen lyftes upp; men hvad som är än märkligare, är att inte heller vi kristna, de flesta af oss, förstå de orden. De flesta kristna taga inte till sig det de läsa och höra om de synliga, yttre lidandena som Vår Frälsare fick utstå. Vi teckna inte en bild i vårt minne af de lidandena; vi tydliggör inte Vår Herres passion. Hvarför vi äro så tröga på den här punkten och hvilket botemedel kan finnas mot det, det skall jag försöka förklara. 
 
För det första, känna vi väl till att det är svårt, om inte rentaf omöjligt att grundligt tränga in i andras lidande. Människor som befinna sig i bedröfelse och smärta, känna detta väldligt djupt själfva, men hvarje människas hjärta är för det mesta en hemlighet för sin nästa, i synnerhet när det gäller lidande. För att verkligen tränga in i andra människors smärta och oro, måste vi uppriktigt älska dem. Det finns inget annat sätt, ingen lärdom eller studier, ingen erfarenhet eller skicklighet kan hjälpa, utan äkta, osjälfvisk kärlek till vår nästa skall hjälpa oss att känna för honom eller henne på ett påfallande sätt. Det är så, till exempel, mödrar tränga in i små barns lidanden, känna för dem, veta hvad de behöfva och mycket ofta kunna de leverera det. Orsaken är att de älska dem; och utan en särskild kärlek till den drabbade, kunna ingen af oss grundligt tränga in eller förstå hans bedröfvelse. Att verkligen tränga in i vår nästas elände är en sällsynt kärlekens frukt och kan inte spridas vida eller vara länge utan en speciell kärlek. 
 
Och om detta är fallet beträffande allt lidande, är det i synnerhet sant när det gäller Vår Herres lidande på korset. Hur kunna vi inse för oss själfva den smärta och skam och plåga som han fick utså som hängde från en träpåle i Jerusalem, så långt borta från oss, för så många år före vår födelse. Vi kunna aldrig tänka på

detta som vi böra, såvida vi inte börja ha någon äkta kärlek i våra hjärtan till Smärtornas man.  
 
En annan anledning till att vi kristna ofta ha svårt att förstå hvad Herren menade när han talade om att bli korsfäst och dödad, är om vi lefvat bekväma lif, och gifvit oss hän åt allt slags njutning och nöjen, ty hur kan det då vara möjligt för oss att alls smaka korsets bitterhet tillsammans med vår Herre? I evangeliet läsa vi om den rike mannen “som klädde sig i purpur och fint linne och lefde i fest och glans hvar dag”, och var helt nöjd med att lefva så. Följden var att han inte hade någon känsla för Lasarus, som “låg vid hans port full af sår”. Om vi har lefvat som han, kanske inte klädd i purpur och fint linne, men genom att behaga oss själfva och njuta af jordisk och kroppslig glädje så mycket vår ställning tillät oss, så kunna vi lita på att vi inte kunna ha något verkligt sinne för Kristi lidande. Vi kanske tänka att det var något mycket bittert som Kristus uthärdade för vår skull för att frälsa oss från lidande och att vi borde vara mycket tacksamma mot honom för det. Men om man inte samtidigt förnekar sig själf blir man i sitt inre oförmögen att öppna sig för andan i hans lidande. Vi kommer då inte att känna kraften af hans kors.  
 
Å andra sidan, så snart vi börja, ödmjukt och i det fördolda, att förneka oss själfva för hans skull, gifva upp nöjen, underkufva pockande begär, uthärda besvärliga, otrefliga människor, förlåta förolämpningar och orättvisor genast, komma ihåg hans närvaro och våra egna synder regelbundet; i det ögonblicket kommer hans kors och rike till oss, inte bara i ord utan i kraft; i det ögonblicket börjar vi känna honom och få dela hans lidanden (Fil 3:10). Därför har den heliga kyrkan ordnadt det så, säkert genom Guds försyn, att det skulle finnas en fastetid innan passionstiden; en tid att förneka och späka våra jordiska lemmar, innan tiden kommer för att ägna oss åt meditation öfver Kristi lidanden. 
 
 
 
Peroratio  
Förhoppningsvis finns det ingen välmenande kristen ibland oss som gått igenom fastetiden utan någon önskan och ansträngning att förneka sig själf. Låt oss därefter af allt vårt hjärta taga emot den nådiga inbjudan som våra själars Frälsare nu gifver oss. Så här säger han i Klagovisorna: “Kan någon plåga vara lik den hvarmed jag har blifvit hemsökt?” (1:12) och i Jesajas bok ha vi orden: “Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar” (45:22) Och Herren själf säger i Evangeliet: “Tag mitt kors och följ efter mig” (Mark 8:34). Som en liten början, låt oss så följa denna regel: att ha Vår Herre och hans

lidanden i vårt sinne så mycket vi kunna under hela denna vecka. Låt oss hvarje dag under Stilla veckan följa honom och i tysthet teckna en inre bild af honom i något moment af hans lidande, så att vi sedan kunna återvända till det, och betrakta det under tystnad och ödmjukhet, så ofta vi hafva en stunds ledighet under dagen. På det sättet få vi öfvning i den sanna kärleken till Korset; vi kunna omfamna det ännu mer och med båda händer uppriktigt, och kunna så, genom Korsets helande kraft, till slut blifva värdiga himmelen. Amen.