Vi fira idag början på Jesu lidande, och påminns därvid om Mästarens afsked från sina lärjungar, om fotatvagningen, om Mässoffrets instiftelse, om hans ångest i Getsemane och tillfångatagande. Tre frågor riktar Vår Herre till oss under den ödesmättade kvällen till lärjungarna men också till oss. De frågorna bli anledning för oss katoliker att göra en samvetsrannsakan. De kunna hjälpa oss att korrigera vårt lif och gifva det en rätt inriktning.  
 
Propositio  
Den första frågan lyder: ”så lång tid har jag varit hos eder, och du har inte lärt känna mig?” Den frågan finns i Jesu afskedstal, som han höll efter att ha instiftadt Eukaristien eller Mässoffret. Filippus, en af de tolf, hade sagt: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss”. Och Kristus svarar Filippus: ”så lång tid har jag varit hos eder, och du har inte lärt känna mig?” (Joh 14:9). 
 
Så säger Kristus också till oss katoliker denna kväll. Och han skulle kunna tillägga: Om ni verkligen hade kändt mig, då hade ni inte varit så likgiltiga, så rädda att göra offer, då hade er kärlek till världen inte varit så stor och kärleken till mig inte så svag, er kärlek till mig och min kyrka. Kärleken visar sig i offret. Den som inlåter sig med kärleken, måste veta att han har med offer att göra. Men offret är bara en mindre form af död. Den totala kärleken är beredd att dö för den älskade.  
 
Om vi katoliker hade kändt honom bättre, honom och korsets hemlighet, då skulle vi ännu mer ha uppskattadt den heliga Mässans offer, där korsets hemlighet, där Kristus ständigt på nytt fullgör sin offerhängifvenhet – för vår frälsnings skull, Offret som han instiftadt denna kväll. Då skulle vi fira denna stora händelse med större vördnad, med en lefvande tro, med stolthet och tacksamhet. Vi skulle vara mindre tanklösa och bättre förberedda och ha en bättre tacksägelse efteråt.  
 
Om vi katoliker verkligen hade kändt Herren, då skulle Kristus ha varit måttstocken för vårt handlande, då skulle vi ha vetat att Kristus inte kom för att bli betjänad utan för att vara tjänare åt alla och därmed gifvit oss ett exempel att följa. Vi skulle lättare ha upptäckt Kristi ansikte i vår medmänniska, och inte ställt vårt eget jag så mycket i förgrunden. 
 
Den andra frågan denna kväll lyder: ”Hafven I då inte kunnat vaka en enda timme med mig?” (Matt 26:40). Lärjungarne sofva då Herren började darra och

fyllas af ångest, när den svåraste natten i hans lif bröt in; de sofva när fienden kom. Men inte bara lärjungarne hade sofvit under den afgörande natten, inte bara de lämnade Herren ensam i hans dödsångest. Så göra också vi katoliker allt som oftast. Vi sofva, medan det onda breder ut sig, medan gudlösheten härskar omkring oss, medan det moraliska förfallet fortsätter och människans värdighet dras ned i smutsen, medan Guds fienders missionärer draga omkring och förgiftar atmosfären.  
 
Gud kan öfvervinna det onda äfven utan oss, och han gör det. Till slut förstör det onda sig själf, bereder åt sig sin egen undergång, men om vi inte äro uppmärksamma, om vi inte värja oss, draga det onda oss med i undergången. Vi måste därför stå emot det onda, det förväntar sig Gud af oss; han vill öfvervinna det onda genom oss. Vi skola därvid vara hans verktyg. Framför allt, få vi inte sofva, när Gud verkar sin frälsning, då korsoffret aktualiseras, som sker särskildt nu under påskhögtiden men också alla söndagar, att vi inte låta dem gå förbi utan att helga dem. 
 
Den tredje frågan, till slut, lyder: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” (Luk 22:48). Hur ofta har inte detta förräderi upprepadt sig, inte minst i våra dagar. Aposteln Petrus själf har på sätt och vis ställt in sig i ledet af dem som förråder Herren, genom sin förnekelse, äfven om det bara var för en kort tid. Natten för Herrens begynnande lidande är förräderiets natt och förnekandets natt. Hur ofta har inte Jesu lärjungar sedan dess förrådt och förnekadt sin Mästare! Hur ofta har de inte ställt sig på Jesu motståndares sida, när de sprungit med tidsandan, när de inte reageradt då människor hädat eller kastadt sig öfver kyrkan, den fortlefvande Kristus. Vi behöfva inte utveckla detta. Herren har i denna natt med smärta fått uthärda förräderi från vänner, feghet från sina lärjungar. Vi få utgå ifrån att hans blick gått vidare in i kyrkans historia, också i vår tid, tvåtusen år efter händelserna i Getsemane. 
 
De tre frågorna visa oss hän på katolikers ouppmärksamhet, likgiltighet och otacksamhet, på vår bekvämlighet, svaghet, feghet och trolöshet. Kort sagt: de visa oss på vårt kalla hjärta, vår bristande kärlek. Frågorna påminna oss om, att vi måste utveckla i oss ifvern, vaksamheten och troheten. Kristus har förutsett vårt misslyckande och vår tröghet. Han visste hvad som är i människan. Inte minst därför var denna Olivbergsnatt så bitter för honom. Också vårt misslyckande har tagits med, innefattats, i hans ensamhet och öfvergifvenhet, i hans dödsångest. 
 
Peroratio  

Han kämpade sig fram till bönen: ske icke min vilja utan din, Fader. Och af kärlek bejakade han Faderns vilja – och återlöste oss. Vi måste ansluta oss till honom, härda ut hos honom, i tacksamhet, för att besvara hans kärlek. Låt oss inte lämna honom, så lämnar han inte oss. Vi måste stå upp för honom men också för hans kyrka som i denna tid har att uthärda en sådan svår pröfning. Också hon har tydlig del i vår Herres Passion, föraktad, hånad och korsfäst. Låt oss stå upp för Kristus och hans heliga kyrka med ifver, vaksamhet och trohet. Amen.