Denna helg hafva vi haft glädjen att på allvar möta vårens ankomst, med stigande temperatur, vårblommor som slå ut och fåglar som sjunga. Den här årstiden innebär äfven vårens ankomst till naturen i Nasaret där Jungfru Maria bodde. Vid denna tid börja fikonträden knoppas och blommorna smycka fälten. Det var vid tiden för blommornas ankomst, som ängelns bebådelse ägde rum. 
 
Propositio  
Jungfru Maria förknippas ofta med rosen, men det finns också en annan blomma som kommit att symbolisera Jungfrun Maria, särskildt hennes jungfrulighet, och det är den hvita liljan, orörd och ädel. De hvita blombladen symbolisera hennes rena jungfruliga kropp och de gyllene ståndarknapparna symbolisera hennes själs utstrålning. Det var under medeltiden, på 1300-talet, som man började uppfatta just liljan som symbol för Marias renhet; enligt kyrkans beständiga lära, är hon ju jungfru före födelsen (eftersom hon inte hade någon man), hon är jungfru i själfva födelsen (eftersom hennes jungfrulighet förblef fysiskt intakt äfven under födelsen) och hon är jungfru efter födelsen (eftersom hon inte fick fler barn än Jesus). I målningar af bebådelsen från denna tid blef det vanligt att hafva med liljan. Mellan ängeln Gabriel och den unga jungfrun i bön afbildade man en vas med liljan, eller också håller ärkeängeln Gabriel en lilja i handen.  
 
Det finns vackra legender som förklarar liljans ursprung. Sålunda berättas att liljan uppstod från Evas tårar, när hon utvisades från Edens lustgård. Men blommans färg var gul fram till det ögonblick då Jungfru Maria böjde sig ned och plockade den. Då blef den hvit. Detta symboliserar den nya Evas roll, att återställa till världen den oskuld som gått förlorad genom Eva.  
 
Ärkeängeln Gabriel sade till henne: ”Du skall blifva hafvande och föda en son… Han skall blifva stor och kallas den Högstes Son.” Maria upplefde inte någon tvekan angående sin jungfrulighet. Hon var medveten om Jesajas profetia, att Immanuel skulle födas af en jungfru. Men det hon undrade öfver var hur Gud, som är så rik på mirakel, skulle genomföra detta underverk. ”Huru skall detta ske”, frågade hon ängeln, ”då jag icke vet af någon man?” Svaret hon fick var: ”Helig Ande skall komma öfver dig, och den Högstes kraft skall hvila öfver dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son.” En djup tystnad fyllde rummet i Nasaret, när ängeln tystnat. Det var en af den där dramatiska tystnaderna där världens öde ligger i vågskålen. Ängeln hade slutat tala och Maria var tyst. 
 
Det var många tankar som trängde sig på i Marias hufvud. För sin inre blick såg

hon den obeskrifliga lyckan som skulle fylla henne då hon tryckte sitt barn mot sitt bröst. Men hon såg också det hemska martyrium som skulle gå genom hennes själ. Genom den heliga Skrift visste hon att Messias skulle utlämnas att dö som ett lamm ledes bort till slaktbänken. Hon förutsåg det smärtsamma ropet: ”Jag är en mask och icke en människa, till smälek bland män, föraktad af folket” (Psalt 22:7). Ändå var hennes styrka så påtaglig att hon inte kunde tillåta att en framtida sorg skulle göra att hon förlorade modet. Framför allt, såg hon Guds heliga vilja. Hon var kallad att lyda honom; hon tvekade inte. 
 
Till slut bröt den obefläckade Jungfrun den högtidliga tystnaden. Ängeln väntade på att taga emot hennes samtycke, å den helige Andes vägnar. Hon svarade med ord som uttryckte själens fullkomliga underkastelse under Guds vilja: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig efter ditt ord.” I det ögonblicket ägde det största af alla mirakel rum. Från den obefläckade Jungfruns eget kött, formade den helige Ande en liten mänsklig kropp. Till denna kropp förenade han en mänsklig själ; till denna kropp och denna själ förenade han den andra personen i den heliga Treenigheten, Guds Ord. Alla dessa tre händelser ägde rum samtidigt i en enda handling. Utan att förlora sin jungfrulighet blef Maria Guds Moder, och genom att bli Kristi moder blef hon också människornas moder – vår Moder. 
 
Samtidigt hände det andra saker i hennes själ. När Gud anförtror ett uppdrag åt någon, då gifver han också nåden att kunna fullgöra det helt och fullt. När alltså den Högste gifvit det dubbla moderskapet åt Jungfru Maria, att bli moder till Gud och till människor, gaf han henne en kärlek som var dubbelt moderlig. Vi kunna aldrig helt förstå Marias brinnande kärlek till Jesus eller den barmhärtiga godhet hvarmed hon älskar hvar och en af oss. Om vi skulle reflektera djupare öfver detta mysterium, skulle vi be till henne med större ifver och tjäna henne med större lidelse. Hon i sin tur, skulle öfverskölja oss med strömmar af nåd. 
 
Peroratio  
Ärkeängeln Gabriel hade slutfört sitt uppdrag. När han först kom till henne, hade han respektfullt böjt sitt hufvud och sagt: ”Hell dig, du högt benådade.” Men nu, innan han lämnade henne, kastade han sig ned raklång, ty Maria var inte längre ensam. Det barn hon bar i sin kropp förtjänade ärkeängelns tillbedjan: han tillbad Gud som blifvit människa och återvände sedan till himlen. Amen.