Den helige Andes första nedstigande skedde under synliga tecken: stormvind, eld och tungor som talade. De första kristnas Pingstdag hade ett slut, men den helige Ande drog sig inte tillbaka. Han måste bli kvar hos sin gemenskap, ty det hade Vår Herre lofvadt, när han talade om: “en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder” (Joh 14:16). Han är alltså kvar hos oss, men hvar är han då, närmare bestämdt?  
 
Propositio  
För det första, är Anden där Guds sanning finns. Det finns en bok som är den helige Andes bok; vi kalla den för den heliga Skrift. Där denna den helige Andes bok bevaras utan att man tager bort obekväma ställen, där är Anden. Inte privata utläggningar från liberala teologer och modernister ha rätt att afgöra den heliga Skrifts innebörd, utan läroämbetets tolkning i kyrkans Tradition. Anden finns där de förpliktande troslärorna, dogmerna, finnas, som ofelbart innehålla Guds uppenbarelse. Där dessa dogmer hvarken gifves upp eller urholkas eller omtolkas, där är Anden, ty Anden är sanningens Ande. Det faktum att jag är och förblir i kyrkan, är inte för att min släkt har katolska rötter eller för att jag är litet konservativ i mitt tänkesätt, utan därför att jag är öfvertygad om att här och ingen annanstans är Guds Sanning! Anden borgar för, att denna sanning inte går under i den katolska Kyrkan. 
 
Hvar är då Anden? Det andra som kan sägas är att den helige Ande finns där sakramenten förvaltas i enlighet med den katolska kyrkans sätt och förståelse. Anden kan förvisso inte bindas vid bestämda ting, han låter sig inte bindas; han blåser ju hvart han vill, men han har sin förblifvande verksamhet i en bestämd institution, som vi kalla den katolska kyrkan. Hon är hans skapelse och i denna skapelse är och förblifver Han närvarande genom sin allsmäktiga kraft. Så länge kyrkans tjänare troget utför de heliga tecknen, så länge de vilja göra det som kyrkan gör, när de utdelar sakramenten, lika länge borgar den helige Ande för att det sakramentala skeendet är verksamt.  
 
Där alltså präster i enlighet med kyrkans ordning i den heliga Mässan böja sig ned öfver brödets och vinets gestalter och uttala orden som Kristus sade kvällen före sitt lidande, då verkar den helige Ande gåfvornas förvandling. Prästen uttalar förvandlingsorden, medan omvandlingen af bröd och vin till Herrens kropp och blod ha vi att tacka den helige Andes kraft för. Den helige Ande har bundit sig vid den katolska kyrkans ämbete och handlande.  
 
Om vi fråga en tredje gång, hvar den helige Ande finns, så blir svaret att den helige Ande är den som väcker fromheten. Fromhet innebär respekt, vördnad

och hängifvenhet för Gud. Fromhet behöfver uttrycksformer, riter, en kult, en liturgi. Den så kallade liturgireformen afskaffade, med vissa undantag, Sankt Pius V:s Mässa för alla tider, den tridentinska Mässan. I öfver 1000 år hade den Mässan gifvit näring åt fromheten; den har frambringat åtskilliga helgon, fostradt många bekännare. Den traditionella latinska Mässan präglas i flera afseenden af uttryck för fromhet, till exempel, att vi knäfalla vid kommunionen och taga emot kommunionen på tungan. Men fromhet står inte högt i kurs i den efterkonciliära kyrkan. Man är idag inte längre from, hvilket uppfattas som förlegadt. Man knäfaller inte längre inför det Allraheligaste, istället går man på möten, man biktar inte längre sina synder, istället kräfver man att den kyrkliga sexualmoralen ändras. Sådan är trenden- Vi veta hvar Vår Herre tänker om det: “det är den breda vägen, som leder till fördärfvet, och många äro de som vandra på den”. Men visst finns det fortfarande fromma katolska kristna i våra församlingar, som låter sin fromhet kosta något, som bedja rosenkransen dagligen, som vördar Jesu heliga Hjärta, som regelbundet biktar sina synder, som trots att de äro gamla och sjuka släpar sig till Mässan på söndagar och hvardagar. Är inte detta också tecken på den helige Ande? 
 
För det fjärde, fråga vi slutligen: hvar finns den helige Ande? Han är trohetens Ande. Han förblir kvar hos sina kristna, som vi redan hörde Vår Herre säga: “Fadern skall sända eder en annan hjälpare som skall vara hos eder för alltid.” Den helige Ande lämnar inte de sina, när pröfningens stund är inne för dem, när de för sin tros skull anklagas och ställs inför rätta. Vår Herre har redan förutsagt: “När man drager eder fram inför synagogor och öfverheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller hvarmed I skolen försvara eder, eller hvad I skolen säga; ty den helige Ande skall i samma stund lära eder hvad I skolen säga” (Luk 12:11f).  
 
Afkristningen har i vår del af världen gått långt, antalet katoliker och mässbesökare minska för hvarje år. Något liknande har inte inträffadt i kyrkans historia. Många troende frågar sig: Hur länge kan den kyrkliga nedgången och själfförstörelsen fortsätta? Guds kvarnar mal långsamt, men med obönhörlig konsekvens. Det kommer en tid när trosförnekarnas och moralfördärfvarnas tid är ute. En gång skall Gud, så att säga, knacka med nyckeln på bordet och säga: “mine herrar, nu räcker det!” Kyrkans själfförstörelse skall få ett slut,  
 
Peroratio  
Som det ser ut, ha vi stora hemsökelser och straffdomar att vänta. Vår Fru af Fatima talar om hela nationer, som skola gå under. Det handlar alltså om krig, revolutioner, våld, kriminalitet och förföljelse. Troheten mot tron, mot ordningen och mot fromheten sättas på hårda prof. Men den helige Ande öfvergifver oss inte. Han är trohetens Ande. Kraften från höjden skall gripa in.

En ny vår för kyrkan och kristenheten skall komma. Då skola alla pseudoreformer sopas bort, då falla alla fuskbyggen ihop som ett korthus. Det blir triumfen, den helige Andes triumf. Därför, kära vänner, låt oss inte tappa modet. Vändningen skall komma, liksom dagen följer på natten. Amen.