”Han är inte här, han har uppstått.” De orden som vi just hörde läsas äro de viktigaste i hela Matteus evangelium, men tillhöra också de viktigaste orden öfverhufvudtaget, som vi människor ha. Det är för att höra dem förkunnas och proklameras, som vi hafva kommit hit till kyrkan denna vårnatt.  
  
”Han är inte här.” De orden vittnar om en kroppslig uppståndelse. Ty om Jesus hade uppstått andligen, skulle ängeln hafva sagt: ”Han är nu öfverallt.” Men när ängeln istället säger: ”Han är inte här”, och om ett ögonblick tillägger: ”nu går han före eder till Galiléen”, lär oss ängeln att Jesus fortfarande är en lokal närvaro – han är inte här, han är där, och han är på väg dit. Det är inte förrän himmelsfärden som den uppståndne Jesu närvaro är spridd öfver hela världen. Men just nu är Jesus en kropp som inte är här, men som finns därborta. 
 
Den kroppsliga uppståndelsen betyder mycket för kyrkan, därför att den innebär att Gud älskar hela personen, ”kropp och själ”, men också därför att den vittnar om en historisk, verklig uppståndelse af Jesus och inte bara en ideal, andlig uppståndelse, en uppståndelse som skulle handla om Jesu inflytande, hans ande eller undervisning i människors hjärtan, hvilka inspireras af hans minne. Många stora personligheter i historien lefva vidare genom sina ord och sina handlingar, men dessa historiska personer äro icke själfva lefvande. Men Jesus från Nasaret lefver vidare inte bara i sin historiskt märkliga undervisning och i sitt mäktiga inflytande; han är själf helt och fullt, personligen och äfven kroppsligen lefvande. Detta helt och hållet lefvande faktum gifver åt Jesu befallningar och löften en kraft som de inte hade kunnat få af sig själfva. Till fördelarna hör att Jesus lofvar att beledsaga sina befallningar med sin egen lefvande närvaro. Här ha vi en förklaring till de oerhörda framgångar som den kristna missionen haft i världen.  
 
”Han har uppstått”, säger ängeln också. Mer ordagrant: ”han har väckts upp” eller ”han har rests upp”. Hela evangeliets sanning hvilar på de orden: ”han har väckts upp”. Om detta inte är sant, utan är poesi, eller symbolik, då störtar hela den kristna byggnaden samman, och förtjänar också att göra det, eftersom det vore en lögn att säga att en man lefver, om han nu inte gör det.  
 
Men om orden ”han har väckts” äro sanna, faller nästan allt annat viktigt på plats. För det första, om Jesus har uppstått, då är det ett underförstått bevis på Guds existens och verklighet, eftersom det grammatiska uttrycket i passivum ”han har väckts”, pekar vidare mot den som uppväckte Jesus, nämligen Gud själf. För det andra, om Jesus verkligen har uppstått, då finns det ett historiskt

svar på frågan om döden, ty om Gud verkligen uppväckte Jesus, då kunna människor ha ett rimligt hopp om att öfverlefva sin egen död. Och för det tredje, om Jesus har uppstått, då finns det mening i lifvet, ty om Jesus verkligen har uppväckts från de döda, då är han Herre, och människor har en vägvisning för sina lif i hans undervisning och lif. 
 
Mycket hänger alltså på sanningen i några få ord: ”han har uppstått”. Alla som höra Evangeliet kallas att besinna de orden, ta ställning, och draga de rätta slutsatserna. Amen.