Månget århundrade passerade revy i Kristi kyrka innan det fanns en särskild fest till det allraheligaste Sakramentets ära. Det var på 1200-talet som Vår Herre bestämde att den skulle införas. Han använde sig af en helig nunna, som skulle bli verktyget för denna devotion i kyrkan. Den helige Thomas lefde då, likaså den helige kung Ludvig af Frankrike. Men Gud utvalde hvarken den enes lärdom eller den andres makt som medel att förverkliga sin önskan. Från det att hon var 16, och under många år därefter, formligen hemsöktes en ung belgisk nunna, Juliana af Liege, af en vision så snart hon knäföll i bön: en lysande måne framträdde kontinuerligt framför henne, men en liten del af månen var dold och osynlig. Hon försökte förgäfves jaga bort visionen. Till slut kom Vår Herre själf och förklarade den för henne. Han sade att bilden förställde kyrkoåret. Det skulle förbli ofullständigt tills dess Altarets Sakrament hade en egen fest, och han ville att den skulle införas af följande skäl. 
 
Propositio  
Först, för att den katolska läran skulle få hjälp af ett införande af denna fest, i en tid där tron stod i begrepp att kallna hos många och heresier höll på att mogna. För det andra, skulle de troende kunna inhämta ny styrka och kraft att kunna fortsätta på dygdens väg, genom att denna fest infördes. För det tredje skulle syndares vanvördnad och helgerån mot Guds majestät i detta tillbedjansvärda sakrament kunna utplånas och godtgöras genom uppriktig och djup tillbedjan.  
 
Vår Herre bad Juliana att kungöra för den kristna världen att festen borde iakttagas, i enlighet med hans vilja. Darrande tog hon emot befallningen. Under tjugo långa år låg hemligheten fördold i hennes hjärta; hon vågade inte tala om den för någon. Men till slut afslöjade hon ändå alltsammans för sin biktfader och stenen var därmed i rullning. Segern blef snart fullständig. Sankt Thomas skref festens officium, devotionen spreds öfver hela Europa, från katedralen till den lilla bykyrkan. Processioner strömmade ut på gatorna och Jesus i det heliga Sakramentet fick allmänt erkännande af den katolska världen. Vår Herres profetiska öga såg in i framtiden, att inte minst denna lära skulle angripas och tron skulle råka i fara. Midt under den blomstrande tron, som 1200-talet var för kyrkan, förutsåg han vår egen tid och dess affall.  
 
Ett bättre botemedel skulle inte komma att finnas än den goda tjänst som kyrkan fick genom inrättandet af Corpus Christi festen. Kära vänner, låt oss därför denna dag med helig glädje skynda till våra kyrkor och kapell och värdigt fira denna stora högtid. Och låt oss inte försumma Kristi Lekamensprocessionen. Den skall inte uppfattas som en aggressif akt gentemot

de som tro annorlunda, utan som en bekännelse af vår tro. När vi gå med det Allraheligaste på gator och vägar, då bekänna vi oss till vår Guds och Frälsares verkliga och sanna närvaro. Vi bege oss ut, därför att vilja bekänna denna vår katolska tro för människorna, inte minst då tron på att Vår Gud och Frälsare i sanning, verkligen och till sitt väsen är närvarande under brödets och vinets gestalter. 
 
Vi vilja visa dem som tro annorlunda hvad vi tro på. Vi vilja inte tunna ut den eller dölja den i ekumenikens namn, utan vi vilja visa dem: Vi tro på, att Jesus inte bara är verkligt närvarande in usu, i bruket, vid ätandet, utan också extra usum, alltså utanför bruket, vid sidan om ätandet. Vi tro på Vår Herres och Frälsares förblifvande närvaro i våra tabernakel, i vår monstrans, och äfven då när vi bära med honom utomhus. 
 
En annan anledning att vi bära Vår Herre i procession är tacksamhet. Vi vilja visa honom att vi äro tacksamma för att han kom, tacksamma för att han stannar kvar. Han har en gång kommit till denna värld, det är Julens stora mirakel, att den Osynlige blef synlig, att Skaparen antog en skapad varelses gestalt. Men det är inte bara en engångsföreteelse utan upprepas ständigt på nytt i sakramental gestalt. Han blir ständigt på nytt närvarande, nämligen på våra altaren och i den heliga Hostian, som vi bära genom stadens gator och byarnas vägar. 
 
 
 
Peroratio  
Och vi hylla honom, vi tacka honom. Vi säga till honom: Herre, vi tacka dig, för att du har kommit, för att du har blifvit kvar hos oss. Vi tacka dig för att du är vår tröst och vår kraft och vår vägkost på vägen till himlen, Vi tacka dig för detta, samtidigt som vi ropa ner din välsignelse öfver hus och hem, öfver vägar och fält och hela vår gemenskap. Amen.