“En man tillredde ett stort gästabud”. Så hörde vi sägas i dagens evangelium, i liknelsen om den stora måltiden. Vi känna till hvilket gästabud det är som afses. Det är kärlekens stora måltid, där Jesus själf är både värd och föda. Den heliga måltiden som han första gången firade i afskedsstunden kvällen före sin offerdöd, och som kyrkan dag för dag firar i hans namn för sina barn alltsedan hon grundades.  
 
Propositio  
Hvem är det som här bjuder in? Det är vår Herre och Frälsare. Han är värden; människor kan bara bjuda in på hans uppdrag. Han fastställer villkoren för inbjudan. Människor ha ingen befogenhet att uppställa andra föreskrifter än dem som Herren har ställt upp. Till hvad bjuder han in? Till Nådens heliga måltid, till att mottaga Herrens kropp, till att förenas med Vår Herre. Våra ögon se bara ett oansenligt stycke hvitt bröd. Men outsägligt är det som finns i denna hvita brödskifva, nämligen Gudssonen själf med kropp och blod och själ, med sin gudom och mandom. Den heliga Kommunionen förenar oss med Jesus, källan till all nåd, den ökar den heliggörande nåden, den försvagar de onda böjelserna, den gifver oss kraft och lust till det goda, den renar oss från veniala,  mindre synder och bevarar oss för dödssynder.  
 
Hvilka bjuder han då in? “Han bjöd många”, så står det i evangeliet, och ordet “många” kan förstås som att “alla” äro inbjudna, det vill säga, alla som äro beredda, alla som äro i stånd till att komma till denna måltid, alla som äro skickade att taga emot denna föda. I den meningen kan man säga att han bjuder in alla. Men hvar och en måste uppfylla förutsättningarna som kräfs för att taga emot Herrens kropp. Hvilka äro dessa förutsättningar? Tre saker:  
Tron,  
frihet från allvarlig synd  
och vördnad. 
 
Det första som behöfs för att taga emot Herrens kropp är alltså tron, tron på Vår Herre Jesu Kristi verkliga närvaro med kropp och blod och själ och med sin gudom och mandom. När Vår Herre instiftade denna måltid och när han ville att den skulle firas ända till världens ända, då måste han sörja för att förståelsen af detta skeende skulle bestå i kyrkan, den sanna förståelsen, inte en förståelse hvilken som helst, utan den enda legitima, den förståelse som han ville ha nedlagd. Under kyrkans historia har det ständigt dykt upp teologer som varit villolärare och som velat anpassa Kristi eukaristiska närvaro till människors förståelse. De så kallade reformatorerna under 1500-talet trodde sig veta bättre än det som kyrkan under 1500 år lärt om Eukaristin. De hade alla sina egna

versioner om Kristi sakramentala närvaro. Endast Katolska kyrkan håller fast vid Jesu bokstafliga förståelse: Detta är min kropp. En väsensförvandling har skett, en transsubstantiation, som uttrycket heter på latin. kyrkans läroämbete har aldrig tillåtit att detta heliga ord tages bort. 
 
Det andra som vi behöfva för att deltaga i gästabudet är syndfrihet. Människorna äro syndare, och synden är egentligen den största olycka som en människa kan råka på. Synden är uppror mot Gud, är motstånd mot hans bud, är att skada ordningen som Gud har upprättadt. Vi skilja mellan veniala synder och dödssynder. Veniala synder kallas också lättare synder, eftersom det handlar om en mindre viktig sak eller också har synden begåtts utan tillräcklig kunskap, frihet eller viljans fulla samtycke. Vid dödssynden däremot så släcks det gudomliga lifvet och vi förlora den heliggörande nåden. Den som vill nalkas den eukaristiska offermåltiden måste vara fri från svåra synder, dödssynder. För detta finns botens sakrament, men kyrkan uppmanar oss också att ständigt på nytt få syndernas förlåtelse vid firandet af Eukaristin. Hon lär oss att ångra oss i Mässans början då vi bedja: “genom min skuld, min skuld min mycket stora skuld”, har jag kränkt dig min Gud, förlåt mig. Alldeles innan Kommunionen nedkallar prästen ännu en gång Guds välsignelse öfver deltagarna i Kommunionen, att Gud måtte taga bort de sista resterna af synd eller böjelse till synd i dem som just bekänt sin synd. Så allvarligt tager kyrkan på budet om frihet från synd, som leder till den eukaristiska måltiden. I den traditionella mässan får detta en särskild betoning som tagits bort i den efterkonciliära liturgin. Men den som vill försvaga syndfriheten tar miste. Renheten från synden är och förblir en viktig sak för den som deltager i den heliga Kommunionen. 
 
Det tredje, slutligen, som vi måste ha med oss för den heliga måltiden är vördnad. Vördnad är kärleksfull fruktan eller respektfull kärlek. Vördnaden är medveten om Guds majestät och den egna otillräckligheten, och känner sig därigenom attraherad af Guds godhet och bortstött af den egna bristen. Vördnad är först och främst en inre hållning men uttrycker sig också i det yttre. Af vördnad knäfalla vi inför det Allraheligaste, af vördnad undvika vi att taga emot födan med handen. Hela det arrangemang som kyrkan uppvisar i den heliga Mässan är en hänvisning till hur dyrbart dess innehåll är och hur vördnadsfulla vi bör nalkas det. Jag tänker på det smyckade altaret, de gyllene kärlen, de högtidliga mässkläderna, den upphöjda gregorianska sången. Allt det skall göra oss uppmärksamma på hvem det är som är närvarande här.  
 
Inbjudan står fast, men blir det någon framgång? Kommer det folk? Det upprepar sig som Herren förutsade i liknelsen: “Allesammans började ursäkta sig”. Dåliga ursäkter: jag har inte tid, jag måste besiktiga mitt nya hus, jag

måste pröfva mina nya oxar. De konkreta anledningarna äro olika men tänkesättet bakom är hos alla öfverallt detsamma: min egendom, mina sysslor, min njutning ligga mig mer om hjärtat än du och din måltid. Det är ödet som den eukaristiske Herren måste uthärda tusentals gånger. Han anropar människorna med hela sin kärleks glöd, han ropar på dem dagligen: kom till mig, jag vill gifva eder min kropp, för att helga eder kropp, jag vill gifva eder min själ, för att fylla eder själ med nåd, jag vill gifva eder min mänsklighet, för att göra eder delaktiga af min gudom. Jag vill hela edra sjukdomar, vill trösta eder i edra lidanden, göra eder segerrika i edra strider. Det finns inget segerrikare än denna öfverflödande rika måltid. Och ändå får Kristus ständigt på nytt af otaliga kristna samma ynkliga svar: jag har inte tid. Jordiska förvärf, jordiska omsorger, affärer och arbete, nöjen och njutningar; för allt det hafva de tid. Men när Gudssonen ropar, när Gudssonen erbjuder sina skattar af omätbart värde, när han vill besöka dem, då ha de inte tid. Däri ligger den djupa kränkning som människorna bereda Frälsaren, den djupa likgiltigheten för hans inbjudan. 
 
Peroratio  
Men den som försmår eller föraktar den eukaristiske Frälsaren på jorden, honom skall han, Frälsaren, försmå på domens dag, i det ögonblick då allt jordiskt sjunker undan och blir till ingenting, och bara en sak blir kvar: den hungriga själens längtan efter det eviga gästabudets lycka i himlen. Men om vi i ödmjuk tacksamhet och kärlek följa Frälsarens rop, om vi regelbundet förena oss med honom i den heliga Kommunionen, då bära vi inom oss det starkaste löfte om evigt lif. Då kunna vi vara säkra på att orden till älskningslärjungen Johannes i Uppenbarelseboken gäller också oss: “Saliga de som kallats till Lammens måltid” (19:9). Amen.