“De gingo ut och predikade öfverallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Så läsa vi i dagens evangelium, berättelsen om Kristi Himmelsfärd enligt evangelisten Markus. Hvad Jesus i mindre utsträckning hade påbörjadt, det fortsatte apostlarna och deras medhjälpare att göra öfver hela världen. Det var ingen lätt uppgift, men deras ifver gjorde att de glömde och öfvervann alla faror och svårigheter.  
 
Propositio  
Vi ha svårt att föreställa oss hur det var i kyrkans begynnelse. Evangeliet måste förkunnas midt i en stolt, hednisk värld, där alla slags laster florerade. I det afseendet kunde Efesus, Korint, Aten och Rom helt jämföras med storstäder idag. Apostlarna själfva voro obildade män från Palestina, en obetydlig provins i romarriket. Endast aposteln Paulus hade en viss bildning. Bara resorna som de måste företaga, innebar för apostlarna ofattbara mödor. Tusentals kilometer måste de tillryggalägga till fots och de måste företaga farofyllda båtresor. Och så hade de ansvaret för sitt uppdrag, att implantera kyrkans budskap i människors hjärtan, öfverallt dit de kommo. För apostlarna måste detta ha tett sig som nästintill omöjligt, mänskligt sedt. Men de läto sig inte slås ned. De voro helt uppfyllda af hvad de hördt och sedt. Framför allt visste de, att de inte voro ensamma. Osynlig följde han med dem, i hvars namn de verkade, han som endast gick ett litet stycke före på vägen och som de snart skulle återse. 
 
Och öfverallt där de förkunnade sitt budskap gjorde de människorna eftertänksamma, några af dem åtminstone, ibland en hel del. De gjorde människorna eftertänksamma, eftersom de inte undanhöll dem det nya budskapets karaktär af afgörande eller utmaning; de ställde människor inför ett val: evigt lif eller evig död; de förkunnade evig räddning eller evig fördömelse, frälsning eller förtappelse för tid och evighet. 
 
De tidiga kristnas ifver i förkunnelsen af evangeliet äro förebilder för oss, förebilder för apostlarnas egentliga efterföljare, biskoparna och prästerna, men också förebilder för hvar och en af oss. Vi bära alla ett ansvar, ett medansvar, för kyrkan och för världen, för människornas frälsning, att detta budskap inte blir till olycka för dem. Skulle vi bara ägna en bråkdel af den möda som de första vittnena af evangeliet lade ner, då skulle det se annorlunda ut i vår värld och i våra dagars kyrka. 
 
Gud och evigheten, hans bud och hans löften beaktas i våra dagar allt mindre. På ett subtilt sätt förstör kristendomen sig själf. Det är en märkvärdig process. Med oskyldig uppsyn kräfver man en bättre kristendom, men man menar en

urholkad, bekväm, kraftlös och anpassad kristendom, som inte längre tages på allvar, hvarken af dess motståndare eller af dem som ännu hör till den. På många håll är detta en tydlig katolsk trend som idag gör sig bred och därvid kommer med höga anspråk: man vill ha en – som man menar - mer kristen kristendomen.   
 
Något litet af den missionsifver som den tidiga kyrkan tydligt hade, skulle leda till en ny vår för kyrkan och skulle hjälpa världen, att lösa sina ofta olösbara problem. Men det förutsätter att vi återigen lär oss att älska sanningen, att vi satsa på den istället för att satsa på vår egen fördel, våra egna önskningar och förväntningar. Ifver och begeistring för kyrkans budskap, det är det ena som vi 2000 år efter kristendomens början, efter kyrkans grundande, på nytt måste lära oss de af tidiga kristna. Det blir möjligt ju tidigare och ju djupare vi uppfylls af den Uppståndnes hjälp, den till himlen Uppfarne, men som inte lämnar sina trogna vittnen ensamma, inte heller idag.  
 
 I dagens evangelium står det: “Den som tror och blir döpt skall bli frälst. Men den som inte tror skall bli fördömd”. Det är rakt på sak. Men vi äro ofta rädda för att säga som det faktiskt står och som de första kristna kompromisslöst gjorde med sin Herres uppdrag. Eller vi anse att de orden i evangeliet inte längre äro sanna; vi kanske vilja dra oss undan vårt ansvar. Faktiskt är det så, att kyrkan i stor utsträckning inte längre ställer människor inför det afgörandet och att vi undvika detta afgörande. Vår kristendom har blifvit alltför mjuk och kraftlös. Alltför ofta smussla vi undan alternatifvet till det eviga lifvet, detta att kunna gå förlorad, det eviga misslyckandet. Då blir budskapet förfalskadt. Men kyrkan måste tala så, som kyrkans Herre en gång talade och så som hans apostlar, de första vittnena, en gång talade, vare sig det ter sig lägligt eller olägligt. Det handlar inte om att göra folk rädda, och få dem att ängsligt tvivla på frälsningens möjlighet, men Gud kräfver af oss ett klart afgörande som håller måttet i lifvet; han kräfver af oss den kompromisslösa insatsen för hela evangeliet, för hela sin kyrkas budskap. 
 
Kristi missionsuppdrag förpliktar hvar och en af oss. Mödorna och obehaget som det kan innebära få vi gärna taga på oss, om vi älska sanningen och om vi veta att den Uppståndne följer med oss, precis som han gjorde med de första vittnena.  
 
Peroratio  
Jesu Kristi evangelium, kyrkans budskap, kallar oss in i afgörandet. Af detta måste också förkunnelsen och katekesen präglas, af detta måste också vårt lifs vittnesbörd präglas. Det skulle vara bättre om budskapet inte alls förkunnades än om det förfalskas eller förkortas. Kyrkan skall finna mer gehör, om hon

förkunnar hela budskapet, äfven om det är chockerande. Amen.