Som så ofta, berättar Vår Herre en liknelse. Han förklarar själv vad hans liknelse betyder: åkerjorden är människornas hjärtan, säden är Guds Ord eller nåden som människorna har att taga emot, såningsmannen är Kristus som oförtröttligt sår i varje människohjärta. Då får han uppleva både sorg och glädje. När han får se att del av säden hamnar på den hårda, nedtrampade vägen, eller på steniga ställen vid vägen, eller bland törnena som gjorde att säden går under, då måste såningsmannen uthärda lidande. “Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11), så läsa vi Johannesevangeliet. Men han får också uppleva glädje som såningsman, när han få se hur den bördiga jorden får bära hundrafaldig frukt. 
 
Propositio  
Vilken grupp tillhör vi, den ofruktbara eller den fruktbara? Så kan vi fråga. Vi som befinna oss här är förvisso ingen ofruktbar åker, men hundrafaldig frukt avkastar vår själs åker inte heller. Här ha vi mellangruppen av kristna, som väl i det stora lyssnar till Guds röst och lyder den, men dock inte följer varje rop genast och fullkomligt. Vi äro som barnen, som visserligen inte direkt säger emot föräldrarna, ändå måste mor upprepa både två och fler gånger, tills hennes vilja uppfylls. På motsvarande sätt är inte vi så likgiltiga, ytliga och bekymmerstyngda av rikedomar och livets njutningar, att vi överträder viktiga bud, men i de små tingen brister vi ofta. Kärleken är finkänslig, vilket gör att vi ofta inte höra Guds röst. Hur ofta hindras vi inte av den dåliga vanan, hur ofta låta vi oss inte tryckas ner av livets omsorger. Om lidande kommer, då tar vi inte emot det som en kär gäst, utan blir förvirrade och försummar det andliga livet. 
 
Då är det nödvändigt att själens åker återigen plogas och bevattnas. Det är för oss fastetiden. Där vill Gud återigen på ett särskildt sätt tala till oss. Till påsk skall vi vara som en underbart fruktbar åker med vete, som bär trettiofaldig,  sextiofaldig och hundrafaldig frukt. Kanske har vi under de gångna åren inte riktigt satt värde på fastetiden. Från Guds sida är den en tid för utsäde, från människans sida är den en tid att bereda marken. Gud sår med Gudsordets säd men också med Eukaristin. Fastemässorna med sina ofta innehållsrika läsningar, med sina predikningar, och sin heliga Kommunion är också Guds utsäde. Människan å sin sida bereder marken genom de tre fasteövningarna: bön, fasta eller självförnekelse och allmosor eller kärleksgärningar. 
 
Peroratio  
Så vill vi detta år använda fastetiden väl. Låt oss se till, att Gud enträget får tala

till oss, vare sig nu Gud får tala till oss i naturen, i den heliga Skrift eller genom det Ord som är Kristus, eller genom Eukaristin. Måtte vi höra till dem som hör och bevarar ordet i goda och välberedda hjärtan och så bringar frukt. Amen.