Vita Söndagen



Propositio  
Pignora salutis nostrae, som det latinska yttrycket lyder, utgör alltså “underpanter eller borgen för vår frälsning” (Ef 1:14). Det vill säga: eftersom Jesu sår finnas och eftersom vi känna till Jesu sår, har vi hopp om vår frälsning, hopp om att den himmelska glädjen skall blifva vår. Herren har återlöst oss, genom sin lydnad mot Fadern, det känna vi alla till: “Han var lydig intill döden, intill döden på ett kors.” Därför, på grund af lydnaden, har Gud gifvit honom det namn som står öfver alla namn och har upphöjt honom.

De fem heliga såren 
“Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida.” på det sättet blef Tomas till slut öfvertygad om att Jesus verkligen hade uppstått. Thomas fick se såren och blef helt öfvertygad. En anledning till att såren fanns kvar på Jesu kropp efter hans uppståndelse var väl just att de tjänade som ett öfvertygande bevis för de första lärjungarna att Jesus verkligen hade uppstått. Men V terlöst oss. Men vi böra också tillägga: genom lydnaden som kom från kärleken. Det var en kärleksfull lydnad. Och det var en lydaktig kärlek, som han visade Fadern. 
 
Men denna lydnad var inte bara en inre, själslig akt, utan denna ägde rum på ett handgripligt sätt. Lydnaden ägde rum genom ett bittert, smärtsamt lidande. Frukten af detta lidande, eller lidandets vittnesbörd är Jesu sår. Vi kristna hänga ju ett kors öfver våra altaren, och sätta upp det där hemma, men vi katoliker sätta inte bara upp korset, som protestanterna gärna göra, utan vi fästa den korsfäste vid korset. Och på den korsfäste se vi hans sår, den högra handens sår, den vänstra handens sår, den högra fotens sår, den vänstra fotens sår och så såret på hans sida. 
 
Herrens sår äro också kyrkans och sakramentens födelsestund. Ty utan återlösning genom sitt blod skulle det inte finnas någon fortsättning på “Jesu sak”, som det heter. Bara därför att Jesus har återlöst oss genom sin smärtsamma död, finns det en återlöst gemenskap. “Då kom det ut blod och vatten”. Så läsa vi i evangeliet. Och det har kyrkofäderna alltid tolkat som en hänvisning till två sakrament: Eukaristin och dopet, de båda hufvudsakramenten. Vi skiljer mellan hufvudsakrament och bisakrament. Hufvudsakramenten äro Eukaristin och Dopet. De äro födda ur Frälsarens sidosår. Det vill säga, deras andliga kraft kommer från Frälsarens återlösande lidande. Sårens betydelse är så stor, att Herren också som uppstånden ville behålla dem. Om han inte hade burit såren på sin förklarade, förvandlade kropp, skulle han inte ha kunnat säga till Thomas: “lägg hit ditt finger i spikarnas sår och lägg hit din hela din hand i sidosåret!” Herren har behållit sårmärkena

också af andra skäl. 
 
För det första, är sår som man fått, eller ärren efter sår, tecken på en segerrik hjältes kamp, tecken på tapperhet och triumf. Så var det också för Jesus. Med stolthet kan han visa upp hvad han lidit, för att kunna vara lydig Faderns vilja. Sårmärkena har nu blifvit segertecken. Den andra anledningen till att Vår Herre behöll såren ligger däri, att han ville påminna oss om sin oändliga kärlek. Och slutligen finns det ett tredje skäl varför Vår Herre behöll såren: han ville alltid visa upp dem inför Fadern i himlen som underpant eller borgen på vår frälsning. Därigenom håller han korsoffret alltid närvarande i himlen, i det han säger till Fadern: “Se, det har jag, din Son, gjort för människorna.” På det sättet har Fadern alltid lösepenningen, frälsningens underpant för ögonen. Herren visar fram sårmärkena för honom, och Fadern förlåter på grund däraf den botfärdige syndaren. Här ha vi alltså några anledningar till att Herren ville behålla sina sårmärken efter sin uppståndelse.  
 
Det kristna folket har alltid vördat Herrens sår. Många helgon har haft stor vördnad för de fem heliga såren och har kysst dem otaliga gånger på krucifixet, liksom vi också gjorde det vid korshyllningen på Långfredagen. Den heliga Gertrud förklarar att hon aldrig misslyckades att taga emot ny ynnest eller en ny favör hvarje gång hon i anden inriktade sig på att vörda Jesu tillbedjansvärda sår och kysste dem på sitt krucifix. 
 
Hon hade också för vana att kyssa de fem heliga såren till soning för sina synder. När hon kysste vänstra fotens sår utverkade hon efterskänkande af alla synder i tanke och ord. Genom den högra fotens förlät Jesus alla hennes underlåtelser i tankar och ord. Genom såret på vänster hand, gaf han henne förlåtelse för alla syndiga handlingar. Genom såret på höger hand efterskänkte han henne alla underlåtelser i fråga om goda gärningar. Genom såret i hans heliga sida renades hon från hvarje synd genom dessa kostbara droppar af blod och vatten som utgöts från öppningen som lansen åstadkom. Genom det dyrbara blodet som utgöts från de fem såren smyckades hon med alla slags dygder. Är inte detta ett förtjänstfullt bruk? Det borde inspirera fromma själar till att kyssa de fem heliga såren ofta.   
 
Peroratio  
En annan effektiv andakt till de fem heliga sårens ära är att bedja Fader Vår fem gånger med utsträckta armar. Enligt den saliga Anna Katarina Emmerich, kan den himmelske Fadern inte afvisa en sådan bön, eftersom han därvid påminns om sin Son hängande på korset. Amen.