Den avgörande satsen i denna söndags evangelium lyder så här: “denne är min älskade Son, lyssna till honom.” Lyssna alltså till Kristus och hans ord, tag emot i tro Guds maningar, såsom de finns utlagda i Gamla och Nya Testamentets uppenbarelse. Detta är det allt avgörande i våra liv, att vi lyssna till Gud och att vi göra det som vi hört till vårt eget. Det är på detta det kommer an, på detta hänger vårt eviga liv, men inte bara det eviga livet. Det finns ingen jordisk lycka utan frid med Gud. Den som menar att han kan bli lycklig i detta livet, utan att uppfylla Guds vilja och förbereda sig för evigheten, han misstager sig, han bedrager sig själv. 
 
Propositio  
Kristi ord som vi kallas att lyda, möter oss på ett bindande sätt i kyrkans tro. Hon, kyrkan, är talesperson för Guds Uppenbarelse. Hon är den fortlevande Kristus, han lever vidare i henne, kyrkans själ är den helige Ande, kyrkan bär enligt Guds vilja den gudomliga Uppenbarelsen genom århundradena. Det som Gud har sagt oss i sin Uppenbarelse och hur han vill att den skall förstås, det säger oss århundradenas kyrka. I hennes obrutna tradition bevarar hon Guds uppenbarelse och den rätta förståelsen av detta budskap från den hinsides världen. Uppenbarelsen är ett budskap från den hinsides världen. 
 
Denna uppenbarelse och den rätta förståelsen av den kan inte någon präst ändra på, genom att ställa fram djärfva nya teser i sin predikan, till exempel. Inte heller en biskop kan ändra på Uppenbarelsen. Och påven själv kan bara förkunna det som århundradenas kyrka alltid har trott och i alla århundraden förkunnat. Nya läror, som till exempel, att kyrkan kan välsigna homosexuella par, har ingen plats i kyrkan, och ingen har rätt att förkunna det. Guds offentliga Uppenbarelse har funnit sin avslutning i och med den apostoliska tiden.  
 
I våra dagar kan det ibland vara svårt att finna kyrkans tro genom de många åsikternas dimridåer. Redan aposteln Paulus varnar sin lärjunge Timoteus för falska profeter, som säger till människor vad de gärna vill höra; aposteln uppmanar honom att “hålla hufvudet kallt” (2 Tim 4:5), och vi böra, tillsammans med Timoteus, följa apostelns uppmaning. Sanningen finner vi i trosförkunnelsens inre kontinuitet i trohet mot kyrkans ursprungliga lära. Det som igår var sant, det är sant också idag. Annars skulle det inte heller igår vara sant. Trons inre kontinuitet är det avgörande kriteriet för dess sanning. 
 
Att lyssna till det som Gud kungör i sin uppenbarelse ter sig inte alltid lätt för oss. Tron har som förutsättning att man låter de egna åsikterna stå tillbaka. Här

behöver vi ödmjukhetens dygd och beredskap eller hängivenhet, så att vi kan uppfatta det som vi inte kunna se med våra ögon och inte kunna höra med våra öron, och bevaras från att vara besserwisser. Om vi lida brist på ödmjukhet och hängivenhet - och det är inte sällan fallet - då föredrar vi att lyssna till dem som säger det som vi redan har tänkt, lyssna till dem som säga det som vi i grunden skulle vilja höra, eftersom det behagar oss. Med vår fallna natur tenderar vi alltid till stolthet och till bekvämlighet, snarare än till ödmjukhet och hängivenhet. Det gäller i våra dagar mer än någonsin. Därför har tron i grund och botten blivit så svår för oss – tron är ju ett annat ord för att lyssna - därför breder sig i vår tid slöheten och otron mer och mer ut sig. Därför har Guds Ord i vår tid ofta ingen effekt, och finner inte någon fruktbar jordmån.  
 
Jesu första och främsta lärjunge var Jungfru Maria. Det som framför allt kännetecknar henne är ödmjukhetens dygd och den absoluta beredskapen eller den absoluta hängivenheten för Guds vilja. Vi kallar henne för “Herrens tjänarinna”. I denna beteckning kommer båda till uttryck, hennes ödmjukhet och hennes beredskap eller hängivenhet. Som Herrens tjänarinna är hon den främsta som hör och lyssnar. Däri är hon en oöverträffad förebild, och en ständig förebild för alla, som Gud i Kristus har återlöst och som bevara återlösningens nåd. 
 
Kära vänner, den avgörande meningen i söndagens evangelium lyder: “Denne är min älskade Son, lyssna till honom.” Kristi ord möta oss idag i kyrkans obrutna tradition genom århundradena, i kyrkans förkunnelse som idag inte kan vara annorlunda än igår och imorgon. Sanningen är alltid densamma. Den är höjd över förgängligheten, den har del i Guds evighet. Om vi inte vill höra den, eftersom vi är stolta och bekväma, så kommer okontrollerade makter inom oss och runt om oss att tvinga oss till underkastelse.  
 
Hos profeten Jesaja som levde på 700-talet före Kristus i Sydriket finns de allvarliga orden: “Om I icke hafven tro, skolen I icke hafva ro” (7:9). Det vill säga, om ni inte lyssnar till Gud och hans Uppenbarelse, där Gud kungör sin vilja för oss, då skall ni inte bestå, ja, då skall ni gå under. De som Jesaja talade dessa ord till lyssnade inte – det lär oss den efterföljande historien, de lyssnade inte och gick under; de överlevande deporterades till den babyloniska fångenskapen. Deras öde tjänar som en varning också för oss. 
 
Peroratio  
En sak får vi inte glömma: Gud behöver inte oss, men vi behöver honom, så att vi finna räddningen, frälsningen, både i tid och i evighet. Men den räddningen

når vi inte utan vidare, inte utan vår medverkan; det som räddar oss är tron och gärningarna. Eller bättre uttryckt, som det tridentinska konciliet säger: oss räddar den levande tron som är genomsyrad av kärlek. Amen.