Fastetiden, som vi ju befinna oss i, står för försakelse och bot, för själföfvervinnelse och offer. Men under loppet af de heliga fyrtio dagarna så fördjupas detta tema och koncentreras alltmer på den lidande Kristus. Ju närmare slutet på de fyrtio dagarna vi komma desto starkare framträder korsets hemlighet och med den, den lidande Gudstjänaren, som kallar oss att följa honom, och som vi bör efterlikna i vårt lif. Men därmed leds vi också in till centrum af vår tro, ty korset markerar inte bara slutet på Jesu lif utan det står också för kristendomens centrum, det som också betecknas med ordet “evangelium”, det vill säga, ett glädjebud. Det gladt budskap från korset, det låter orimligt när man betänker att korset är ett af de grymmaste tortyrinstrument som människorna någonsin har uttänkt. Men kristendomen är nu en gång för alla korsets religion. Därför är också korset symbolen för kristendomen. Utan korset är kristendomen inte längre autentisk. Där korset utelämnas och man tiger om efterföljelse af den Korsfäste, där förfaller kristendomen till esoteriska djupsinnigheter eller till öfverspända känslor. Kristendomen som ett glädjebud om korset och som en kallelse till efterföljelse af den korsfäste, det är ett tema som passar idag på Passionssöndagen. 
 
Propositio  
Vi ha en tendens att underminera Kristi kors och budskapet om korset, en tendens att disputera bort det, glömma bort det eller medvetet lämna det därhän. Det gäller inte bara för enskilda troende utan också för kyrkans förkunnelse. Åtminstone träder Kristi kors och budskapet om korset i den samtida trosförkunnelsen starkt i bakgrunden. Många se korset som ett skönhetsfel i Jesus af Nasarets historia eller som ett tragiskt olycksfall eller helt enkelt som ett missförstånd. De ha uppfattningen att en modern kristendom som är öppen för världen inte har någon plats för korset. Följaktligen förkunna de människan Jesus, som lämnat efter sig en dyrbar skatt af lefnadsvisdom. Mannen från Nasaret presenteras som “människan för andra” och som lärdt ut medmänsklighet som vägen till att vara en sann människa. Inte sällan inskränks förkunnelsen i detta sammanhang till satsen “var snälla mot hvarandra!” Af det glada budskapet om korset blir så en “praktisk” vägledning till ett bra och lyckadt lif, hvad man nu menar med det. 
 
Frestelsen att utelämna korset ur Jesu lif och därmed också ur vårt lif, är inte ny. Redan aposteln Petrus och äfven de andra lärjungarne voro emot korset. När Jesus sade att han måste lida och dö, tog Petrus tog sin Herre afsides och sade: “Bevare dig Gud, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig!” (Matt 16:22). Men

Jesus sade till honom: “Gå bort satan!” (16:23). Vår Herre uppfattade alltså afavisandet af korset som en satanisk frestelse. Också Judas förräderi är en protest mot korset. Judas var väl till en början en hängifven lärjunge, men mer och mer drog han sig bort från Guds måttstockar och snickrade istället en kristendom efter mänskliga måttstockar, en kristendom utan korset. Det ledde honom in i besvikelsen. Ur den växte sedan förräderiet, som till slut störtade honom i förtviflan. Det är på modet att söka göra en äreräddning af Judas och gifva honom en plats i himlen. Men det går bara om man inte längre tager den heliga Skrift och Jesu ord på allvar. Det slutliga öde som Judas mötte är entydigt och kan inte missförstås, när Vår Herre säger: “Det hade varit bättre för den människan om han icke hade blifvit född” (Matt 26:24). Med andra ord, är mycket bättre att inte existera alls än att hamna där Judas hamnade, nämligen i helvetet. Det råder ingen tvekan om att Jesus här hotar Judas med fördömelsens fasa. Judas livshistoria har upprepats många gånger under århundradenas lopp, och allt tyder på att den upprepas i vår tid också, inge minst i vår tid med dess massaffall af kristna. 
 
Eftersom man kan läsa in allt möjligt i den heliga Skrift har Gud gifvit Kristi kyrka läroämbetet, och i läroämbetet också skänkt den helige Ande, som vakar öfver trons sanning. Men många lyssna inte till kyrkans läroämbete. Till dem höra inte bara de som stå utanför kyrkan. Många kristna låter subjektivismen härska, där man istället för förnuftet låter känslan råda, känslan som enligt sin natur alltid är bedräglig och växlande. Subjektivismen leder till slut till kristendomens död. Det är den situation vi befinna oss i och se omkring oss. 
 
Till de många ting som förtigs och omtolkas i våra dagar hör ofta korset. Istället för Guds måttstockar ställer man sina egna. Man underminerar budskapet om korset, för att ta fram en, som man påstår, “bättre “kristendom, som också är en bekvämare kristendom, en kristendom som inte väcker anstöt, där vi, så att säga, har tämjt kyrkans tro, anpassat den efter människors tycke och smak. Den jordiska framgången sätts upp som måttstock för ett lyckat lif eller människan sätts i Guds ställe. 
 
Peroratio  
Kära vänner! Fastetiden och framför allt Passionstiden som börjar idag vill mana oss att med tålamod och tacksamhet bära korset, när Gud lägger det på oss. Men bara detta räcker inte helt. Vi måste också ständigt på nytt medvetet gripa tag om korset, taga det på oss i det vi öfva oss i försakelse, öfvervinna oss själfva och afstå äfven från det som är tillåtet. Hit hör, till exempel, fastan på det traditionella sättet. På det sättet hör offret till det kristna lifvet, detta att man

frivilligt gifver upp något, inte bara under fyrtiodagarsfastan, men särskildt då. Amen.