För två söndagar sedan, den första söndagen i Fastan, var temat i evangeliet Jesus som frestas af djäfvulen i öknen. Och i dagens evangelium fokuseras återigen djäfvulen och hans verksamhet. Till de kristnas villkor i världen hör otvifvelaktigt att kontinuerligt bli utsatt för djäfvulens konspirationer, hans försåt och list, något som de kristna tydligen inte får vara omedvetna om. Orsaken till att djäfvulen är ute efter att skada de kristna är att de blifvit ryckta ur hans händer, och satan kan inte stå ut med att på det sättet ha blifvit gäckad. Af naturen voro vi underkastade honom, ungefär som de olyckliga människor som vi läsa om i evangelierna, hvilka hade orena andar i sina själar och kroppar. Men precis som Vår Herre med några ord brukade drifva ut de orena andarna ur personer som han mötte, så drifs djäfvulen bort från oss, och vi dras bort från hans inflytande genom hans ord som uttalas öfver oss i det heliga Dopet: “I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” 
 
Propositio  
På liknande sätt, när Vår Herre och hans apostlar hade drifvit ut en demon, så gjorde demonen försök att återvända. Om han lyckades, skulle han plåga och ansätta den olycklige stackarn mer än någonsin. På samma sätt är det, om den kristne tillåter satan att återvända efter Dopet; han skall förvisso inte återvända ensam, utan tillsammans med sju andra andar värre än han själf. Den personens sista tillstånd blir värre än det första. En ond kristen i dödssyndens tillstånd är ondare och eländigare än någon annan människa, bland annat därför att han är mer underkastad djäfvulens inflytande.  
 
Och en god kristen, så länge han är i denna värld, har en särskild fara att kämpa mot, nämligen att djäfvulen kontinuerligt har sitt öga riktadt på honom, och utsätter honom för rackartyg för att få honom att falla. Det är helt tydligt, att vi helt missförstår vår egen situation, och kunna aldrig lefva rätt eller i trygghet, såvida vi inte befinna oss på vakt mot satan, i medvetande om hans onda avsikter.  
 
Det är inte utan allvarliga skäl som kyrkan förkunnar denna lära i synnerhet under Fastan. Vår Frälsares Fasta ledde på sätt och vis till hans frestelse: när han varit utan mat i 40 dagar och 40 nätter blef han omsider hungrig. Det var då som Frestaren kom till honom och ville att han skulle göra stenar till bröd. På liknande sätt kunna vi tro, att när satan ser en kristen som försöker hålla ordning på sig själf, som fastar och verkligen vill vara en bra botgörare, då kommer satan att ligga på lur för honom, och söka efter tillfälle att skada honom. Om satan hade kunnat, skulle han ha hindradt Vår Frälsare från att fullborda sitt verk på

korset; och om han kan, skall han hindra oss att göra det bästa af vår fastetid, som en daglig förberedelse för Påsken. Därför är det helt nödvändigt för en äkta botgörare att hålla vakt mot satan och hans list, och inte glömma att han har en sådan fiende, full af ondska och förslagenhet. Vi kunna vara säkra på att han inte önskar något mer än att folk skulle glömma honom eller bagatellisera honom; precis som vargen – om vi nu kunna tänka oss den som förnuftig - skulle vara glad om fåren inte alls känna till honom eller tänka på honom, ty då blir det mycket troligare att de råka illa ut i mötet med honom.  
 
I dagens evangelium nämner Vår Herre två olika fall som satan måste handskas med. Först talar Kristus om vårt naturliga tillstånd, hur människor tycktes vara utlämnade i satans våld. Han säger: “När en stark man, väl väpnad, bevakar sin gård, så är all hans egendom fredad”. Det vill säga: medan vi ännu voro i vårt naturliga fördärfvade tillstånd, med vår svaga och fallna kropp som vi fingo från Adam, då äger oss djäfvulen utan hopp om någon hjälp; hans egendom var fredad, sägs det; med andra ord, satan hade oss helt i sin hand. Han är den starke, beväpnade mannen, och vi de olyckliga, var hans gård, alltså platsen där han bodde.  
 
Om Kristus inte i sin barmhärtighet hade ingripit för att frälsa oss från det tragiska tillståndet, skulle vi ha fortsatt i all tysthet och utan ånger på den väg som hade ledt till vår själars undergång. Men Kristus ingrep verkligen: “han antog kött och tog sin boning ibland oss”. Han dog och uppstod igen, han steg upp till himlen och sände därifrån sin helige Ande för att förena oss med honom själf. Den gode Anden tog våra själar och kroppar i besittning i det heliga Dopet. Det fanns alltså en som var starkare, en som öfvervann den beväpnade mannen, och tog ifrån honom hans egendom. Kristus som är starkare än djäfvulen besegrade honom en gång för alla och hans makt inom oss. 
 
Och nu, om vi tillåta honom, skall han fortsätta fördela sitt byte, det vill säga, Kristi Ande som bor i oss skall hjälpa oss successivt att få öfverhanden öfver allt det som återstår af den gamle Adam, så att köttet helt underkufvas af Anden. På det sättet kan nåden i oss triumfera och fortsätta mot fullkomligheten. Gud gifve att detta sker med hvar och en af oss.  
 
Men vi få inte glömma att Vår Herre i samma utläggning berättar om ett annat fall, fallet med den orena anden som återvänder efter att ha drifvits ut, och till slut får öfvertaget öfver Guds Ande. Vår Herre varnar oss att när en kristen återvänder till sitt tidigare lif, till dödssyndens tillstånd, är det som om djäfvulen, som Kristus drifvit ut, skulle få möjlighet att återvända, men då inte ensam; han

skulle taga med sig sju andra andar värre än han själf; den mannens sista tillstånd blir mycket värre än det första, eftersom han syndar mot ljuset, och föraktar den oerhörda rikedomen i Guds godhet och öfverseende. 
 
Peroratio  
Detta äro de två tillstånden som en kristen har i förhållande till Satan, och som Vår Herre beskrifver i dagens evangelium. Vi kunna triumfera öfver djäfvulen genom att hålla oss till Kristus, den starkare, eller vi tillåta djäfvulen att återvända och allt blir mycket värre. I båda fallen är det ytterst viktigt att vi hafva i minne vår oförtröttlige fiendes makt, slughet och närvaro. Hvarje gång vi bedja Fader Vår och kommer till orden “fräls oss ifrån ondo” borde vi öfverlämna oss åt Herren i det att vi medvetet tänka på den Ondes snaror. Amen.